Det är ju bara så himla typiskt mig att skjuta upp saker till sista sekunden. Jag har sneglat på Fat Cat ända sedan jag kom till New York men inte tagit mig iväg. Så det blev en sista-sekunden-grej så klart.

Efter ett totalt katastrofalt restaurangbesök där typ allt gick fel så satte sig jag, Robert, Emma och Antonio i en taxi till West Village och ställde oss i kö till det här magiska stället. Här serverar de skumma ingefäradrinkar, spelar smått psykadelisk jazz och samtidigt som man diggar till det och blir småpackad så kan man spela biljard, pingis eller foosball mer eller mindre framgångsrikt. Om man är lite mer intelligent lagd (hur nu det funkar ihop med alkohol) finns alternativen scrabble och shack. Vi valde alkohol och en röd soffa där jag och Emma jobbade vidare på ghetto-symbolerna. Jag är inte skitbra på dem om man säger så.

Senare dök Tristan och Al upp. Vi spelade biljard och trots att det är en mindre evighet sedan jag tog mig an en biljardkö senast så var jag inte värdelös! Bara halvkass.

Himla synd bara när man går hem ledsen efter en sådan här kväll. Den förtjänade bättre.