Jag är nervös inför imorgon. Jag har inte börjat ett nytt jobb på 4,5 år. Det är väl bara normalt.

Katterna busar och kutar och biter och fräser. Här blir det ingen sömn än på ett tag.

Hjärtat är så tomt. Så ångestfyllt. Så fruktansvärt förtvivlat.
Jag har inte hört av honom på en vecka snart. Sist jag pratade med honom var han arg. Igen.

Jag skickade ett sms i torsdags. Inget svar.
Försökte hålla mig borta. Det gick bra.
Tills för en halvtimme sedan. Så skickade jag ett till sms.
Inget svar.

Nu rev katterna ner telefonen. Pip-pip-pip. Så om ni försöker ringa till mig så vet ni varför det inte funkar.

Övervinner kärleken allt? Jag älskar honom så mycket att jag går sönder. Fortfarande. Igen. Samma inlägg om och om igen. Och jag menar det lika mycket varje gång.

Det är så mycket inom mig som jag inte får ut. Så många känslor och tårar och frustrationer och tårar. För sånt hör inte ihop med tålamod. Var fan går gränsen? Jag går sönder.