Jag anser mig ju redan vara amatörproffs på såväl både film som vin, så varför inte slänga in musik där med? På torsdagar då och då tänker jag därför tycka och tänka om sådant jag lyssnat på. Gammalt som nytt, bra som dåligt. Och vi börjar med ”The queen of pop”.
Madonnas tolfte album ”MDNA” släpptes förra veckan på Spotify och jag har sedan dess lyssnat igenom det ett par vändor. Det är ingenting direkt nytt. Efter tre decennier i branschen och efter att ha omdefinierat popmusiken ett par vändor så har Madonna mest kul nu och dansar disco. Det här låter ungefär likadant som hennes senaste plattor, åtminstone sedan Confessions on a Dancefloor från 2005. Det är bra, men inte banbrytande på något sätt. Några av låtarna kommer nog att få hamna på min ”pepp”-lista en stund i alla fall.
BÄST
- Give me all your lovin' – Första singeln som är ett samarbete med Nicki Minaj slitar tag i en och ut på dansgolvet direkt. Tjoff bara!
- Superstar – Jag känner mig som en cheerleader tagen direkt ur Glee. Vill bara skutta och sparka och klappa och sånt.
- Love Spent – Att börja en discolåt med banjo kan ju inte vara mindre än genialt.
SÄMST
- Beautiful killer – Madonna har plagierat sig själv. Det här är ”Die another day” all over again.
- Girl Gone Wild – Hela religionsgrejen börjar bli gammal. Och hela ”jag är en sån baaad girl fast jag är 54 bast” också.
