Har du någonsin fått en komplimang och tänkt ”ja, det är väl klart!”? Jag fick en sådan senast idag. Och jag kom på mig själv att tänka, ”jamen, vad trodde du egentligen?”.

Först och främst vill jag notera att detta (självklart) alltid gäller mitt jobb. Jag är inte sådan där person som slänger med håret och utbrister ”I know! I’m fabulous!”. Eller. Det är jag ju också. Men mest ironiskt.

Jag anser mig själv vara en rätt ödmjuk person. Jag har bra självförtroende och jag står rak i ryggen när jag anser att jag gjort något bra, men jag tycker inte att jag är skrytig. När jag får komplimanger som gäller mitt arbete blir jag självklart jätteglad, men en liten röst inom mig gnäller lite. ”Men vad hade du förväntat dig? Att jag skulle vara dålig?”

Jag vet att det låter lite som ”ser jag tjock ut i den här?”-mentalitet. Att vända något positivt till något negativt. Men nu förstår du, nu vill jag vända hela tankesättet till något skitbra med min karaktär (självklart skulle vi hamna där).

Anledningen till att jag reagerar så vid jobbkomplimanger är att det är så självklart för mig att göra ett bra jobb. Jag vill alltid göra ett bra jobb. Jag brinner för det jag gör och jag vill att allt ska bli top notch i slutändan. På vissa arbetsplatser, som nu på Stockholms Filmfestival, så gör det att jag kaaanske tar på mig arbetsuppgifter som inte är mina egentligen, bara för att helheten ska bli sådär superhärligt.

Och på tal om det. Vill du bli en del av vårt härliga bloggteam i höst? Spana då in det här och skynda på att ansöka innan fredag!