Halva Hollywood är med i ”Valentine's Day”. Åtminstone känns det så. Det är så många parallella handlingar att man blir helt snurrig.

Jag läste manuset innan jag såg filmen och hade rätt höga förväntningar, det hade kunnat bli riktigt bra. Jag säger inte att det är dåligt, inte jättedåligt i alla fall, men mycket av ”fluffet” som ligger mellan själva handlingarna känns mer som en parodi på kärlek och romantik än något annat.

Filmen är inget mästerverk, men det hade väl ingen väntat sig heller. Det är fluffigt och relativt förutsägbart, precis som en romantisk komedi ska vara.

Det kan också vara jag som är lite cynisk.

Julia Roberts har utan tvekan den bästa och mest rörande storyn. Detta säger jag inte (enbart) för att jag är partisk, det är faktiskt sant. I hennes sista scen får jag tårar i ögonen, något jag inte direkt hade väntat mig. Hon och Bradley Cooper interagerar väldigt bra och de har båda oväntade twists i slutet av filmen.

Överlag är det för mycket folk med i den här filmen. Det är inte direkt jobbigt för att det blir för mycket att hålla reda på (handlingen är inte överdrivet invecklad) utan för att man inte hinner få någon känsla eller sympati för karaktären. Och när det så blir dramadrama så köper man det inte riktigt, det känns väldigt ansträngt. Och i slutet när allas säckar ska knytas ihop tar det tiiiid.

Taylor Swift är mycket möjligt den sämsta skådespelerskan någonsin. Det var plågsamt att se.

Jag var lite förvånad över att jag gillade Jessica Biel i den här, men hon har roligt material att jobba med. Jag älskar Jennifer Garner, men hennes roll är rätt trist. Min favorit (utöver Julia) är Anne Hathaway, hennes telefonsex-scener är skitroliga!

Vad du än gör, missa inte den fantastiska ”Pretty Woman”-referensen i eftertexterna. Filmens bästa ögonblick, no contest.