Nu har jag suttit här och lipat igen alldeles för länge. Vilket kommer resultera i huvudvärk och puffiga ögon imorgon.
Jag vill inte.
Villintevillintevillinte.
Hur fan ska jag kunna släppa honom? Hur fan ska jag kunna det när hela mitt väsen skriker att han är den rätta för mig? Att han är mitt livs kärlek. Allt i mig stretar emot. Hjärnan låser in hjärtat i en mörk håla och säger ”Nu är det dags för dig att chilla, nu tar jag över”. Men hjärtat bankar på dörren. Slår och sparkar och vill ut.
Ska jag lägga allt i Ödets nyckfulla händer?
Och om jag inte kunde få det att funka med honom, han som är det bästa som någonsin hänt mig, hur ska jag då kunna få det att funka med någon annan. Nånsin? Och varför skulle jag vilja det. Alla andra är ju fel. Han är ju rätt.
Jag skulle ju bära något, någon inom mig som var till hälften jag och hälften C. Jag vill inte ge upp den drömmen. Vill inte säga farväl.
Det känns som att jag blivit inkastad i ett parallellt universum. Där inget stämmer. Butterfly effect.
Spola tillbaka.
Snälla.
5 svar
Starka och svåra ord. Jag förstår att det är överdjävligt just nu. Tyvärr har jag inga goda råd att ge dig. Ta hand om dig så gott det går.
Ouch, tunga – blytunga ord. Önskar jag kunde skriva något vettigt eller nåt till dig – men kommer inte på något.
Svår balansgång mellan att följa förnuft, hjärta och själ..
Kommenterar inte här så ofta, men läser dagligen. Det ända som känns rätt är att ge en stor cyberkram; *KRAAAAAAM!*
Kram kram – jag tänker på dig och hoppas att allt ordnar sig tillslut…
Tack alla för att ni tog er tid och försökte muntra upp mig.. det betyder jättemycket. Kram på er!