Idag hade jag tänkt klippa kattklor men någonstans mellan wokandet och Sofias vädjan att jag skulle komma till Debaser (när man sitter i mysisar klockan 22 och ska jobba dagen efter kändes det inte som en ultimat idé) föll det i glömska.
Nu sitter jag i lugnet som infinner sig när mörkret fallit och lyssnar på trafiken som dunkar långt borta på Skurubron samtidigt som jag kliar lite under hakan på Silver som ligger bredvid, spinner, och naglar fast de där alldeles för långa klorna i mina lår.
Det är sådana här stunder man lätt kan glida iväg för långt in i huvudet, tänka lite för mycket och bli lite ledsen. Fast inte ledsen över att vara ledsen utan nästan lite lättad att det faktiskt finns känslor där inne. Även när det känns ihåligt och tomt.
Nu ska jag dricka upp mitt te och krypa ner i sängen med Alkemisten. Och kanske drömma lite.
