Tillbaka från Göteborg och trött som en liten.. ja.. något som är väldigt trött. Men ambitiös bloggare som jag är känner jag att det är min plikt att rapportera från gårdagens konsert innan jag knyter mig.
Madonna. Smågalen, otroligt smart, cool, självsäker och lite skrämmande. Men framförallt är hon en född artist. När ”Sticky and Sweet” är riktigt bra, som den är i ”Holiday”, ”Vogue” och hela avslutningskapitlet med ”Like a Prayer” i topp, så är det riktigt jävla bra. Jag hoppar upp och ner, dansar trots att fötterna glöder och klappar så frenetiskt att jag inte behöver träna armar på tre veckor.
Men det är ojämt. Jag undrar vad hon tänkte när hon slängde in hela folkmusikblocket som mer liknar Eurovision Song Contest. Och ballader fungerar sällan på arenakonserter, speciellt inte på en som mer är en ravefest när den är på topp. Och avslutningen är snopen, helt plötsligt så är hon bara borta utan så mycket som ett ”Sayonara” och vi som klappar på och hoppas på extranummer, väntar förgäves. Bristen på ödmjukhet uppskattas icke. ”Game Over”, som det står på skärmarna.
Men så tänker jag på euforin jag kände under ”Like a Prayer” och allt är förlåtet.
Note to self: Sittplats nästa gång, så att man kanske ser scenen då och då.





[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=8GEuJfD9zXs]



Ett svar
Jag kollade på madonna i Gbg 😀
Hon Ääääägde! 😀