Den här helgen har varit så full av sorg. Från stor, världslig sorg över allt det hemska i Norge, till liten sorg i maggropen över att inte räcka till.
Det är måndag kväll och jag är tillbaka i Stockholm. Silver ligger bredvid mig på soffan. Hon har tvättat sig mycket ingående och i en mindre evighet, en av hennes rutiner när hon kommer till ett nytt ställe och börjar känna sig bekväm igen. Nu sover hon och det rycker lite i tassarna och svansen när hon drömmer.
Den senaste veckan har varit intensiv, som alltid när jag är hemma i Norrland och hälsar på. Jag har folk runt omkring mig hela tiden, på gott och ont. Självklart är det mest underbart att ha familjen och vännerna i närheten, men jag har mycket i huvudet just nu som är svårt att reda ut med människor i närheten.
Den här sorgen jag pratar om. Först och främst tänker jag så klart på Norge. På död och förtvivlan och förlust. På en smärta som är värre än jag ens kan föreställa mig. Som är större och hårdare än något jag behövt erfara i mitt liv hittills. Men som jag ändå tar på mig på det lilla vis jag kan. Medkänsla och sympati.
Den sorg jag har inom mig är mer den över att inte räcka till. Att inte kunna trösta när någon är ledsen. Att inte kunna ge livsglädje och hopp när någon är på väg att ge upp. Att inte kunna dela upp mig i fem olika delar för att kunna vara alla till lags när jag är hemma en kort stund. Att säga fel saker och gå åt fel håll. Den att ge och ge men inte känna att man får lika mycket tillbaka. Att till slut sluta att ge eftersom att annars kanske det inte blir något kvar. Och någonstans även försöka ha något kvar till mig själv. Att känna tårar av hjälplöshet och tillkortakommanden tränga bakom ögonlocken och bli arg på sig själv och livet för att jag inte kan göra mer. Vara mer.
Och att i slutändan vara den som ska hålla ihop det. Som sitter ensam, mitt i alla dessa känslor, och är sista utposten. Och känna att maggropen är så full av ledsamhet att jag bara vill sova en vecka och hoppas att det ska försvinna.
Men någonstans ändå veta att sorgen bottnar i kärlek. För fanns inte kärlek och vilja så fanns inte sorg. Så någonstans blir det ändå vackert. Om man bara lyfter blicken lite.