Igår var det 10 år sedan jag träffade hon som skulle bli min allra bästa kompis och en av de viktigaste individerna i mitt liv – min första hund, mitt hjärtas fröjd och eviga längtan – Leia.

Det här är första bilden på oss, från när hon precis klivit ur buren på Arlanda runt halv sju på morgonen den 2 juli, 2014. Leia är (liksom min andra hund, Luna), nämligen adopterad från Grekland och bodde innan hon hamnade på sheltret helt sonika på gatan på Kreta. I den här videon berättar jag om adoptionen och hennes bakgrund!

Jag är så jädra glad att det var Leia som blev min första hund. Jag har förstått med tiden att hon är ganska speciell jämfört med ”vanliga” hundar och det känns liksom så självklart. Klart hon ska vara lite egen och speciell, något annat vore ju helt fel för MIN hund liksom haha!

Leia var med mig under mitt mest intensiva Stockholmsliv och har varit med på möten och föreläsningar och event och åkt mer tåg och bott på mer hotell än många andra hundar. Hon är extremt lättsam, snäll mot alla men ganska ointresserad generellt av både människor och andra hundar (något som så klart underlättat när man haft henne med överallt).

Hon har varit både bergsget och Ferdinand men mest av allt har hon varit min bästa kompis som inte lämnar mig en sekund. Hon sover alltid med rumpan mot mig och ligger allt som oftast på mina fötter oavsett var jag sitter någonstans. Och ränner jag omkring hemma så lunkar hon efter och tittar trött på mig som för att fråga ”tänker du sätta dig ner snart, detta rännande är uttröttande”.

Ferdinand i sitt esse.

Sedan sin ”stroke” (som inte var en stroke men typ) för två år sedan så har hon inte riktigt blivit sig själv igen. Diagnosen löd ”old dog vestibular syndrome” och så som det ter sig hos Leia så är hon helt enkelt väldigt yr mest hela tiden. Det verkar dock inte påverka hennes allmäntillstånd, hon är fortfarande pigg och glad och taggad på livet men hon blev liksom väldigt gammal väldigt fort efter den händelsen. Det blir inte direkt några långpromenader eller längre utflykter längre.

Hon har svårt för trappor (jag får bära henne nedför trappan från övervåningen hemma) och hon både hör och ser dåligt. Men det är väl så när man är 12,5 (vilket motsvarar typ 85-90 i hundår), man är liksom ingen ungdom längre. Så nu är jag mest glad för varje dag jag får ha henne kvar men förbereder mig mentalt på att det kanske inte blir jättemånga fler.

Tack för de här 10 åren Leia, jag håller tummarna för att vi får några till ihop. 🧡

Här kan du se alla Leia-inlägg om du är nyfiken på mer!