Jenny tillsammans med några av de få männen på bygget. Och när man ska sluta får man bete sig som en 12-åring och småtafsa på bröstet.

Igår var Jennys sista dag hos oss på EAS. Hon har jobbar här i drygt sju år och var en av mina stöttepelare när jag började i april förra året. Finare och snällare och mer omtänksam människa får man banne mig leta efter.

Hon är en av dem som fnittrat och gnällt med mig över luncher då vi benat sönder och kokat ner livets ris och rosor. Vi har badat i Medelhavet tillsammans en galen natt i Italien, vi har varit en sväng till Göteborg och mulat thaimat på Koh Phangan. Men främst av allt har hon funnits där i vardagen. Att garva med och bitcha med och inspireras av.

Det har känts galet tomt utan henne här idag på kontoret. Och då var det så himla mysigt att springa på små post-it-lappar från henne här och där. Och med kärleken Jenny, det går faktiskt aningen bättre än igår.. 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

2020 – En årskrönika

Gott nytt år! Det är nyårsafton och här sitter jag med en kopp kaffe och summerar året som gått. Herre vilken röra 2020 har varit.

Vecka 30 | Höns och hjortron

Nu inleds sista veckan i Övik och jag har redan separationsångest. Jag är inte klar än!! Måndag ⇢ Veckan inleddes med caféjobb. Jag behövde lite miljöombyte

10 år med Leia!

Igår var det 10 år sedan jag träffade hon som skulle bli min allra bästa kompis och en av de viktigaste individerna i mitt liv