Från trailern fick jag känslan av att detta skulle vara en blandning av ”Never let me go” och ”Gladiator”, omgiven av en stor dos Twilight-hysteri. Och jag var rätt nära i min förnimmelse.

Det finns något vackert i den ångestfyllda acceptansen som genomsyrar ”The Hunger Games”. Att i tystnad och utan att kunna göra mycket för att undvika det, se sitt öde komma närmare och närmare. Ett öde där risken är överhängande att utgången blir döden. Det är så klart i detta som fascinationen med filmen ligger.

Storyn?

Med utgångspunkt i Suzanne Collins storsäljande ungdomsbok utspelas handlingen i en dystopisk framtid där en blodtörstig regim håller invånarna i schack genom årliga Hungerspel. En pojke och en flicka offras i ett tv-sänt gladiatorspel där bara en får återvända hem . – SvD

Eftersom att detta är en ungdomsfilm så hålls tonen något lättare. Storyn och manuset skulle helt klart kunnat göras ännu mer ångestfyllt och blodigt och jag tror nog att det skulle ha gynnat kvaliteten på filmen i slutändan. Varför regissören Gary Ross inte vrider ut mer ut den uppenbara känslostorm som skulle kunna framlockas här, det vet jag inte.  Jennifer Lawrence är mycket bra som Katniss Everdeen, filmens hjältinna. Hon är tystlåten och stark och gör det som måste göras, men i de scenerna där hon låter skräcken ta över känner man verkligen med henne.

Jag köper inte kärleksrelationen mellan de två huvudkaraktärerna. Kanske är det menat så, kanske var allt bara taktik från Katniss sida, eller så har bara inte skådespelarna någon kemi. Men det störde mig lite, då den relationen är så viktig för storyn.

I övrigt så gillar jag Elizabeth Banks i detta, som den färgglada Effie. Hon är käck och social och försöker hålla ungdomarnas humör uppe på sin väg mot stupstocken. En bisarr karaktär som Banks gör mycket bra.

Sugen på mer? MovieZine har en mycket bra recension, skriven av Jake Bolin, som jag till mångt och mycket kan skriva under på.