I fredags pratade jag, Josse och Micke om att hoppa fallskärm i sommar och då insåg jag att jag aldrig har lagt upp filmen eller bilderna från mitt fallskärmshopp i Nya Zeeland. Jag skrev ett inlägg precis efter att jag hade hoppat men inget sedan jag faktiskt hunnit smälta vad som hände.

Jag tror inte det finns någon som faktiskt hoppat fallskärm som ångrar det. Det är fortfarande den enstaka händelse som är det häftigaste jag någonsin gjort. Jag har aldrig känt mig så levande som då.

Efter att vi hade fått på oss all utrustning fick vi vänta i typ 20 minuter innan planet kom och hämtade upp oss. Här någonstans väntade jag på att paniken skulle kicka in men den gjorde aldrig riktigt det. Jag sa till mig själv ”det är inte lönt att du försöker sätta dig in i vad det är du ska göra och vilka möjliga problem du kan stöta på för du har ingen aning”. Och det hjälpte. Att bara ge sig själv till upplevelsen.

När Andrew (killen på ryggen) sa åt mig att glida fram till flygplansdörren, sätta mig på kanten av planet och sätta fötterna under planet, då skriker någon liten del av hjärnan ”Fötterna UNDER PLANET!? Vad håller du på med??” men då var det liksom för sent att backa ur.

Och det som hände sedan ser ni på videon. Lycka, skräck, försöka komma på hur man ska andas (näsan, munnen, öronen?) för inget funkade, lycka, skräck, lycka, ett vansinnespirr utan dess like, frihet och mer lycka.

Poserande innan hoppet.

Andrew sätter på mig utrustningen och jag frågar om han har någon anledning att inte vilja leva längre. Han sa ”I've got things to do tonight”, då blev jag lugn. Och sedan inne i det pyttelilla planet som man åkte baklänges utan att spänna fast sig. Man skulle ändå hoppa ur liksom. Många överexalterade tummar upp.

Min översnygga landning.

Och ungefär den lyckligaste tjejen du någonsin kan hitta.