En av de stora ”saker-att-göra-innan-jag-dör” kan jag nu bocka av på listan. Igår hoppade jag nämligen fallskärm för första gången. Helt ensam var jag dock inte. Andrew hette killen som satt tajttajt fastspänd på min rygg, han sa inte mycket men han såg till att jag inte dog, vilket var ungefär så mycket som jag begärde av honom.

12 000 fot (ca 3650 meter), 200 km i timmen, utsikt över Lake Taupo och en känsla som inte finns på skalan. Det går inte att beskriva den känslan som det är att falla fritt i luften och sedan bara glida fram som en fågel. Det finns inget som denna känsla kan jämföras med. Det måste upplevas. Det var helt klart något av det bästa jag gjort i hela mitt liv. Om det inte var så förbannat dyrt skulle jag göra det igen. Och igen. Och igen.

Bilderna nedan är tagna från DVD:n som jag fick med mig hem. Förhoppningsvis förmedlar de en liten del av var jag tyckte om det fantabulösa som är fallskärmshoppning.