Jag kom precis hem från en förhandsvisning av Ron Howards senaste film ”Rush”. Det är en film baserad på verkliga händelser om två rivaliserande Formel1-förare på 70-talet och deras nästan broderliga fejd som var nära att ta kål på dem båda två.

Jag gillar inte sport, men jag har en liten grej för sportfilmer. När de görs riktigt bra, som här, så gestaltar de den brinnande passionen, den nästan psykotiska drivkraften och euforin i att vinna på ett sätt som gör att adrenalinet bara pumpar i kroppen. Detta även om man är en person som tycker att det är lite fånigt att springa efter en liten boll eller köra en bil runt runt i cirklar.

Filmen har mycket bra tempo, och detta är nog det som jag tycker är viktigaste i en film. Fotot, klippningen, ljudet och produktionsdesignen är alla imponerande. Och musiken, herregud, musiken. Det är Hans Zimmer (Gladiator, The Dark Knight, Lejonkungen) som står för den och den gör det dramatiska så där perfekt dramatiskt. Filmmusiken finns faktiskt redan nu på Spotify, jag sitter här och ryser as I type.

Det som avgör för mig om jag tycker om en film eller inte är känslan jag har när jag lämnar en film. Om den berört mig. När jag lämnade ”Rush” kände jag mig både gråtfärdig, upprymd och inspirerad, vilket är ett mycket bra betyg. Intensiteten i den här filmen klår vilken lam actionrulle som helst, any day.