Gårdagens datum gick så klart inte obemärkt förbi i New York. Runtom i staden vaggade flaggorna på halv stång och minnesstunder hölls i kyrkorna. Och vid Ground Zero hade arbetet på nya One World Trade Center stannat upp för att hedra dem som vi miste den där vidriga dagen för nio år sedan. Nio år, helt galet så fort tiden går.

Att så mycket folk kan befinna sig vid samma plats, så mycket trafik och att det faktiskt är en byggarbetsplats, och att det ändå kan vara så tyst, det förundrades jag över igår när vi, tillsammans med horder av folk, strosade runt Ground Zero i tystnad. De två nya byggnaderna på platsen börjar ta form, det ena huset var redan uppe i ca 15-20 våningar. Borta är hålet och tomheten som var här när jag först besökte New York 2003. Platsen osar nu istället av hopp.

När vi kom förbi ”Wall of remembrance”, då slog verkligheten till. Namnen på alla som omkom tillsammans med en hel del bilder. När jag stod där och läste vad folk skrivit om sina nära och kära så kom två killar i uniform fram till väggen. Den ena hade en ros i handen och satte sig på huk bredvid väggen, intill ett namn som var inringat. Den andra tog en bild på honom och även fast tårarna rann så ville han bli fotograferad intill sin väns namn. Efter att bilden hade tagits började båda männen gråta och satt på huk mot väggen en lång stund, omfamnandes varandra. Där någonstans kom även tårarna i mina ögon.