Idag tycker jag att jag är lite fin, så då måste jag såklart föreviga detta med webbkameran och visa er.

Jag sitter här på kvällskvisten och lyssnar på Lars Winnerbäck. Jag har nog aldrig hört en Winnerbäck-låt tidigare, jag har alltid trott att Lasse, och de som behandlar honom som Gud, har varit överpretentiösa, svååra typer. Ni vet, plågade konstnärer och rödvinsdrickande poeter. Men det verkar som att jag får ge med mig. Det här är ju sådär skönt melankoliskt. Ungefär som jag känner mig just nu.