Inflyttningsfesten avklarad. Blev väl inte riktigt som planerat, så som det alltid blir när man faktiskt planerar något. När man faktiskt har förväntningar. Fy fan vad jag saknar C just nu. Hans trygga famn. Hans varma ord. Hans underbara armar runt mig. Hemma.

Tårarna trycker bakom ögonlocken. Tårarna täcker mitt ansikte. Just nu är allt suddigt, jag kan knappt se vad jag skriver. The love of my life. 50 mils avstånd hjälpte inte ett jävla skit. Han är mig förlorad för all framtid.

Sorg. Den enda känslan som stämmer överens.

I love my bänkdiskmaskin. Men fan vad den lever om. Jag vill ha kolsyra.

2 svar

  1. Hej vännen. Jag hoppas verkligen att du på något sätt kanske kan försöka att gå vidare så småningom. Jag förstår att det är skitjobbigt med C. Ring någon dag om du vill prata. (Jag har förresten börjat att blogga igen, på ny adress)

    /Tusen kramar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Har jag inte lyckats?

När jag precis hade dragit igång mitt företag på heltid för snart 10 år sedan hängde jag mycket i Stockholms startupvärld. Lite oklart hur jag

Tretti-nio.

Idag fyller jag 39 år. Och när jag sitter här och försöker skriva det här inlägget inser jag hur mycket jag fastnar i ”ett år

Vecka 43 | Årsstämma och årsdag

Jag känner att jag skjuter upp mitt liv. Väntar på att jag magiskt ska få fler timmar per dygn eller självdisciplin nog att göra mer