Idag är det precis ett år sedan jag åkte. Ett år sedan mitt livs största äventyr började. Sedan jag förverkligade min dröm att bo i New York. Jag minns hur fjärilarna dansade runt i magen på mig. Hur upprymd och exalterad och rent ut sagt livrädd jag var. Och samtidigt lite sorgsen. För att hjärtat ville vara kvar i Sverige. Hur jag tänkte på trygghet och utmaningen det innebär att leva ut sin dröm och vad som händer om den inte exakt stämmer överens med förväntningarna. Och hur jag under fyra månader utmanade mig själv varenda dag.

Jag tänker på hur livet har förändrats sedan dess. Vem jag var för ett år sedan kontra vem jag är idag. Var i mitt liv jag befinner mig. Hur otroligt mycket jag lärt mig om mig själv. Alla platser jag sett och alla människor jag träffat.

Men någonstans tror jag att jag la varenda liten partikel energi jag hade i de där fyra månaderna. Och när jag kom hem så var den slut. Eller åtminstone otroligt avmattad. Och att jag istället för att fokusera på mig själv har lagt väldigt mycket av min energi det här året på att fokusera på andra. Och att jag vill ha den tillbaka. Min fokus. Min energi. Behöver ha pusselbitarna på plats. Alla hästar in i ledet etc.

”Jag behöver hela mig så jag kan ge dig hela mig.”