Framtidsdrömmar. Ett ord som ger mig sådan enorm prestationsångest. För det är väl meningen att man ska ha sådana. Drömmar. Och i min ålder så är det nästan obligatoriskt att de ska innefatta man, barn och villa i förorten. Kanske en sommarstuga och en resa till Thailand då och då om man är lite girig.
Jag önskar ibland att det vore så enkelt. Att det var sådana saker som jag drömde om. Men i ärlighetens namn så har jag redan uppfyllt den stora drömmen jag hade. Den påtagliga drömmen som jag hade kontroll över. Att bo i New York, hoppa fallskärm och resa jorden runt. Alla dessa tre betade jag av förra hösten. Och lider nog fortfarande lite upplevelsebaksmälla efter det. För let me tell you, det blir katastrofalt tomt när man uppfyllt sina drömmar på ett sådant explosivt sätt.
Så vad har jag kvar? Vilka drömmar ligger där och pyser? Ja du..
Jag drömmer om äventyr. Stora som små. Själsliga och fysiska. Och jag drömmer om kärlek. Galen, kvidande, virvlande kärlek. Trygg, uppfyllande, stryka-över-håret kärlek. Och om jag har sådan ofantlig tur att jag får dessa ting i mitt liv, då kanske jag vågar drömma om livslång lycka. För det är väl den yttersta drömmen av dem alla.
En drömmare?
