Att förlora ett pälsbarn

Dagen igår började precis som vanligt. Jag tog en promenad med Leia och när vi kom tillbaka strök Silver sig runt benen på mig som besatt. Enligt henne har man alltid väntat för länge när det kommer till frukost. Först frukost till Silver, sedan frukost till Leia, det blir lugnast så.

Silver började kissa utanför lådan för ett tag sedan och jag har funderat på varför. Enligt Google och hens vänner gör katter så, antingen när de är missnöjda på grund av en förändring eller om de har ont. Det här hushållet har inte sett någon förändring sedan flytten i somras (och ett halvårs reaktionstid kändes länge) så jag beställde tid hos veterinär för att kolla läget.

Vi skulle vara hos veterinären halv två så runt 12 satte jag in henne i buren för att hon inte skulle kissa innan då de ville få koll på om något var vajsing med urinblåsan. Hon var inte nöjd med att sitta där i dryga timmen innan vi åkte. En fullt rimlig reaktion.

Silver

Väl hos veterinären konstaterar hon att Silver är gravt överviktig, något som inte kom som en chock direkt för mig. Jag har försökt banta ner henne i omgångar men misslyckats (ungefär som med mig själv, mönster någon?) och denna övervikt kan tydligen leda till problem med urinblåsan. Innan veterinären undersökte henne vidare så började hon redan lägga upp en plan för viktnedgång och röntgen för att utesluta njursten.

Sedan börjar hon undersöka resten av kroppen och när hon kommer till bakbenen ändras hela hennes uppsyn. Det visar sig att knäskålarna på Silvers bakben är helknasiga och hoppar i och ur led så fort hon rör sig. Det är oklart om det är kopplat till övervikten men det har troligtvis blivit en ond spiral. Hon har ont i knäna så rör sig mindre vilket gör att hon blir fetare vilket tynger på knäna och så vidare.

Hela stämningen i rummet förändras. Veterinären försöker lägga upp det milt men jag förstår vad det är hon försöker säga. Silver har ont och det kommer inte bli bättre. Inte utan viktnedgång och smärtstillande i kombination, sedan dubbel knäoperation som kostar 60K och sedan rehab. Silver är 10 år. Jag får rekommendationen av både veterinären och ortopeden att låta henne somna in.

Tårarna rinner när jag skriver det här. Jag har sådana fruktansvärda skuldkänslor. För jag tog veterinärens råd. Jag frågade “vad är bäst för henne?” och veterinären svarade “att låta henne somna in”. Så jag tog hennes råd. Och det känns förjävligt.

Jag har märkt att Silver dragit sig tillbaka mycket på sistone. Lagt sig på “sitt” rum och sovit mest hela tiden. Bara kommit ner för att äta och gå på lådan. Kanske legat hos mig och kelat lite på kvällen men knappt det. Och när hon låg där på britsen såg hon så trött ut. Så trött men så lugn. Som att hon var klar liksom.

Så kom en annan kvinna in, jag tror hon var sköterska men jag vet inte för jag storgrät. Hon förklarade hur det hela skulle gå till och frågade om jag ville ringa någon. Så jag ringde mamma och brorsan och storgrät. Ingen av dem kunde komma dit och det var nog lika bra för annars hade jag nog inte kunnat bryta ihop som jag gjorde. Och jag behövde nog det.

Sköterskan kom in igen och gav Silver lugnande. Ett medel som både gjorde henne otroligt avslappnad men som tydligen också är ångestdämpande så att hon inte ska ha ont av vad som komma skall. Jag la hennes lilla huvud på min hand, så som hon älskar att ligga och smekte trampdynorna på hennes tass. Sa farväl. Sa förlåt. Bad henne hälsa Mitzi. Sa att jag och Leia älskar henne. Och kommer sakna henne så otroligt mycket.

10 minuter senare kom sköterskan tillbaka och satte in en kanyl på hennes ena framben. Gav henne först narkos och sedan en överdos av sömnmedel för att hon skulle somna in. För evigt.

Det hela var över på någon minut. Sköterskan lyssnade på hennes hjärta och sa att det var tyst därinne. Jag la huvudet mot hennes lilla kropp. Det var så konstigt att inte höra henne spinna. Hon spann alltid. Hennes vackra, gula ögon var fortfarande öppna. Jag försökte stänga dem men det gick inte. Jag såg när livet försvann ur dem. Pupillerna blev maximala och det var som att de blev av glas. Helt tomma.

Jag fick en stund med henne men det kändes så fel att sitta och klappa något som inte längre var min Silver. Sedan kom sköterskan och svepte in henne i en filt och tog henne med sig. Hon var helt lealös. Jag har aldrig sett henne sådan.

Jag minns inte när jag grät så mycket som jag gråtit idag. Så mycket saknad, så mycket dåligt samvete. Jag tog bort hennes matskålar direkt när jag kom hem och ställde undan maten i skafferiet. Hennes transportväska lämnade jag hos veterinären. Den kommer säkert till användning.

Idag önskar jag verkligen hon hade kunnat prata. Säga om jag gjorde rätt. För det känns inte som att jag gjorde rätt. Men det hade inte heller känts rätt att hon skulle fortsätta ha ont. Hon var så lugn hos veterinären. Stretade inte emot när hon blev undersökt. Jag hoppas hon visste att jag bara ville hennes bästa.

Jag tänker avsluta det här fruktansvärda inlägget med att visa några typiska bilder på Silver. På hur hon var under de 10 år vi fick ihop. Tack Silver för att jag fick vara din matte. Jag hoppas du inte har ont längre och kan busa loss där du är nu.

Hon var ingen knäkatt men när hon själv fick bestämma så kom hon gärna och la sig på mig och spann så att hela jag skakade. Så kunde vi ligga i timmar.

Hennes bästa plats var på ryggstödet bakom mig så att jag kunde ha henne litegrann som huvudkudde. Alltid mysigt.

Så kunde hon också passa på att slicka och äta mig i håret. En väldigt underlig böjelse men oj så gulligt.

Ibland kunde jag undra om hon egentligen var så fäst vid mig, hon var ju en väldigt självständig kisse. Men så kom man hem från jobbet och hittade henne ligga invirad i en tröja jag lämnat på sängen. Och då smälte hjärtat.

Hjärtat smälte också då hon glömde den där lilla tungspetsen utanför munnen.

De där gula ögonen. Så otroligt vackra. Hon var en väldigt vacker katt, lite lik Mästerkatten i Stövlar från Shrek!

Det var aldrig några problem att resa med henne, hon var alltid tokchill både på tåg och i bil. Bara la sig ner och sov. Hon gillade dock inte när heliumballonger satt fast i snören, de skulle ju flyga! Så hon bet av alla snören. Presentsnören gick åt på en gång, tunna sladdar också. Jag har nog gått igenom över ett dussin hörlurar under vår tid tillsammans.

Hon älskade att sova på min arm. Det gjorde jag med.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Morgontvätt. #silverkatten #catsoninstagram #catstagram

Ett inlägg delat av Linda Hörnfeldt (@lalinda)

Och sedan var det det här med tvättandet. Skulle alltid tvätta mig. Händer, näsa, panna, där hon kom åt. Var alltid ren och fin. Hur ska det nu gå?

Älskade Silver. Fan vad jag kommer sakna dig. Älskar dig.

0

Gillar du det här inlägget? Dela gärna!

Dela på facebook
Dela på Facebook
Dela på twitter
Dela på Twitter
Dela på linkedin
Dela på LinkedIn
Dela på pinterest
Dela på Pinterest

kommentarer

46 svar

  1. Även om det inte känns så just nu så gjorde du rätt. För Silvers skull inte för att du valde att följa veterinärens råd och inte för att det på något sätt är en enkelt eller själviskt beslut. Det visar bara kärlek och omsorg.
    Att det känns hårt just nu är naturligtvis påfrestande men Silver har det bra nu, ingen mer smärta.
    Många varma kramar och massor av kärlek och styrka!/Jeanette

  2. Silver <3 Slungas direkt tillbaka till mina två katter som fått somna in. Känner igen mig så väl i allt det där med att de kissat utanför lådan, dragit sig undan och varit så himla trötta.. när man misstänkt att något inte alls är bra, men hoppats in i det sista. Jag minns att både Ada och Diesels kroppstemperatur sjönk något och att jag lindade in dem i filtar. Började grina som fan när jag läste iaf. Trots att det gått två år sedan sist. Kärleken för ens pälsbarn kommer att finnas där för alltid. Hoppas Silver, Mitzi, Ada och Diesel leker i katthimlen nu. <3

  3. All världens kärlek och tröstkramar – fy vad tufft. Men jag tror verkligen att du valde helt rätt, du behöver nog få landa i det när allt gick så fort. Usch vad jobbigt det är när man förlorar någon viktig. Men det är ju ett bevis på stor kärlek samtidigt <3

  4. Åh, hjärtat <3 Det känns alltid helt fruktansvärt att mista sin bästa lilla pälsvän. Och det är okej att såret aldrig riktigt läker, jag har fortfarande ett litet hål efter varje häst jag har fått säga adjö till. Det gör såååå ont… Man får sörja ordentligt. Men jag tänker att det nu kanske finns plats för en ny liten kissekatt på gården? Du som är så bra på att hjälpa små behövande, nu har du en ny chans till det. Kram på dig!

    1. Jag tänker på dig och Zally och Zallys bebis och USCH va hemskt det måste varit. Det finns nog plats för en kissekatt men inte riktigt än, lite längre fram när jag hittat var jag ska bo sen. Kram!

  5. Åh Linda, så himla sorgligt. Jag vet hur det känns och hur jobbigt det är att inte veta om man gör rätt. Men du gjorde rätt. Det enda negativa med att ha en familj som består till stor del av katter är ju att man vet att man inte kommer att få ha dem hos sig jämt. Massa kramar till dej idag!

  6. Så ledsamt att förlora sitt husdjur. Det är det värsta tycker jag att den dan man skaffar djur så får man även ansvar för att avsluta deras liv. Du gjorde helt rätt, men usch och fy fan vilka svåra beslut. Man önskar ju att ens husdjur blev lika gammal som en själv… stor kram!

  7. Usch, nej vad hemskt. Bekklagar det, jag grät ocksa när jag läste det. Har ocksa katter och fruktar dagen de är inte med länge.
    Hoppas du mar bättre snart!

  8. Jag beklagar verkligen sorgen och vet precis vad du går igenom. Det är hemskt när man måste fatta beslut om liv eller död, jag tycker du gjorde helt rätt. Låt sorgen ta sin tid och till slut gråter man inte lika ofta, minnena av ert fina liv har du alltid kvar.

  9. Åh fy va sorglig, beklagar! :(((( Va stark du är som fattade det beslut som Silver mår bäst av, även om det såklart får dig att må sämst nu. Stor kram! <3

  10. Beklagar verkligen! Det är aldrig lätt att fatta det beslutet även om det är i vissa fall det mest självklara. Man undrar alltid ifall det fanns något mer man kunde göra…..
    Tror att det finns en speciell plats där våra fyrbenta barn hamnar, där dom får finna frid och sedan väntar på oss den dagen vi lämnar detta liv.

    Vila i frid Silver <3 Styrkekramar till dig!

  11. Jag beklagar sorgen. Grät när jag läste. Undrar om jag kommer att kunna vara lika stark som du var när det gäller Asla. För jag tror att det svåraste vi kan göra är att inte våga säga farväl när det är dags. <3 Mina varmaste kramar!

  12. Vet exakt vad du går igenom och känner igen precis allt i din text. Fick den sista aug i år avliva min älskade katt. Han blev 12.5 år. Han fick en plötslig men långsam hjärnblödning. Först trodde vi han skadat bakbenet då de inte hängde med när han gick och hoppade men vi avvaktade några dagar då han åt och kissade och vilade. Men en dag när han skulle hoppa upp på sin matplats han haft hur länge som helst men missade och hoppade rakt in i microb och ramlade ner insåg jag att detta var akut. Ringe vet och frågade dom sa bara du måste komma in nu han har fått en propp eller hjärnblödning. Fick åka in med han och jag var så arg för vet tog beslutet åt mig att åka in att säga de finns inget vi kan göra mer än låta han somna in. Jag har haft migrän sen den dagen och 2 månader fram saknaden blev fysisk smärta men nu har du släppt lite. Saknaden varje dag och kväll finns där men acceptansen har infunnit sig. Det är grymt jobbigt och ingen kan ta hans plats. Men man lär sig leva med den tomheten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Skönhetsfavoriter i mars

Inlägget innehåller annonslänkar (läs mer i min reklampolicy) Glad tisdag mina vänner, idag tänkte jag att vi skulle kika på mina skönhetsfavoriter i mars!  Haha,

HCC Popup

Popupbutik i Övik med High Coast Creative

Ett community som tagit emot mig med öppna armar sedan jag flyttade hem till Övik är stadens kreatörer. Konstnärer, fotografer, författare och allt där emellan.

Vlog: Föreläser i Bukarest

I september blev jag inbjuden att föreläsa på “Influencer Marketing Conference” i Bukarest, Rumänien. Jag fick bo på femstjärnigt hotell och ha en personlig “viskare” på

Lucka nummer 19: “En vän jag vill hylla”

Dagens lucka i Johanna Kajsons julkalender handlar om ett hylla en vän. Det här med att hylla sina vänner och berätta för dem vad de betyder för