Jag älskar många. Jag älskar min mamma och min pappa och min bror och mina systrar och min fina barndomsvän som jag känt i all evighet och den där andra underbara människan som jag bara känt några månader. Och jag kramar dem alla så ofta jag bara kan. Men den där självklara personen som det känns som att en sådant här inlägg ska handla om, den finns inte. Han som jag saknar. Han som är inte här ännu.

Så jag tänker istället lite på en person som jag kanske borde älska lite mer. Mig själv. Jag kanske borde slösa lite mer av den där kärleken och ömheten och omtänksamheten som ligger på vänt för Honom på mig själv. Vara lite snällare mot mig själv. Lyssna på min kropp lite mer. Gå inåt och känna efter hur jag mår egentligen. Vad jag vill egentligen. För som tur är så är ju inte kärlek ett fossilt bränsle. Det tar aldrig slut. Det finns inte i en begränsad mängd. Så jag kan slösa precis hur mycket som helst.