Efter mitt söndagshäng med Jessica och Jenny igår tog jag mig en promenad. Först hade jag bara tänkt knalla Åsögatan bort till Londonviadukten som jag brukar göra när jag hänger på Söder. En lite lagom promenad sådär för att gå av dagens intryck.
Men igår behövdes en något längre promenad för att processa en helg full av känslor och tankar. Många varma. Många onda. När jag kom till Londonviadukten rusade både tankarna och hjärtat och för att ge dem fritt spelrum så fortsatte jag att gå. Via Danvikstull och ner till Hammarby Sjöstad. Vidare till Sickla till Järla Sjö till Nacka Forum. Efter nästan två timmar hade det nästan blivit mörkt och fötterna var trötta så jag tog bussen den sista biten hem.
Det var inte så mycket som föll på plats i slutändan och hjärtat är fortfarande minst lika tungt. Men det känns skönt att jag i slutändan fyllde den här vidriga dagen med något annat än tårar.
Kanske skriver jag lite senare om varför det gör så ont idag. Men inte nu. Även om den här texten känns lite extra passande just idag.
If I get it all down on paper, it's no longer inside of me,
Threatening the life it belongs to
And I feel like I'm naked in front of the crowd
Cause these words are my diary, screaming out loud
And I know that you'll use them, however you want to.
