Om min comfort zone och att krossa mitt eget glastak

”Life is what happens outside your comfort zone.”

Det här citatet är ord jag levde efter i många år. Det var mitt ”carpe diem”, du vet det där superklyschiga man sa när någon frågade om favoritcitat. Och även om jag fortfarande ställer mig bakom citatet till 100% så har jag på senare tid börjat omvärdera vad min ”comfort zone” innebär. Eller kanske bara kommit till djupare insikt. Ålder och visdom etc.

Förut var de sakerna större. Fysiska. Jag flyttade till New York. Jag hoppade fallskärm.

Nu handlar det mer om mentala hinder. Att sluta ställa mig i vägen för mig själv. Att förstå och acceptera mig själv.

Men okej. För att bryta ned det:

Min comfort zone är där jag är bekväm. Allt flyter på. Oavsett om det är bra eller dåligt så är det bekvämt. Det behöver inte betyda att allt är fine and dandy och livet är en räkmacka. När jag var deprimerad var jag också i min comfort zone – det var väldigt bekvämt och tryggt att vara sjuk, att försöka ta sig ur den situationen var att kliva ur den bekvämligheten. Därför tog det emot så fruktansvärt även om verkligheten i depressionen var hemsk.

Att växa gör ont liksom. Både fysiskt och psykiskt.

Det är väl egentligen det det kokar ner till. Det gör ont när knoppar brister. Förändring är obekvämt.

Så lägger vi till en nivå till på det – The Upper Limit.

Jag lyssnade på en podd för någon månad sedan där de pratade om just det här. ”The Upper Limit” är ett begrepp som Gay Hendricks myntade i boken ”The Big Leap”. Vad det hela handlar om i grund och botten är tanken om att vi människor har en inbyggd övre gräns för hur mycket framgång, lycka eller positivitet vi kan unna oss innan vi börjar sabotera för oss själva.

När jag introducerades för detta var det som att en jättestor peng trillade ner. Jag kände igen det så väl.

Alla de gånger som jag tänjt på gränser – med män, arbetsgivare eller kunder – som för att försöka bli ”påkommen” att jag inte är värd det jag har. Fast jag egentligen sänkt min normala nivå för att ”visa” att jag inte duger. Inte jag räcker till. Am I making any sense? 

Självsabotage.

Jag gör det här i min business nu med ibland. Jag är mer medveten om det men ändå är jag där och balanserar på gränsen ibland. För att slippa kliva ur min comfort zone.

Då ska tilläggas att min comfort zone är stor. Utbredd. Jag är bekväm med väldigt mycket. I många situationer och inför många utmaningar. Jag har tänjt på den litegrann hela mitt liv och nu när jag nästan är 41 är den jättestor. På vissa områden. Pytteliten på andra.

Därför blir det också så jädra tydligt när jag når glastaket. Trycker till det så det spricker och skär mig i händerna. Och det gör så jävla ont men luften blir lättare att andas utan glastak.

Och det är väl därför jag fortsätter. Fortsätter blöda och göra mig obekväm. För JAG ska inte vara den som står i min egen väg. Jag ska vara min egen största supporter och fangirl.

Och första steget till att sluta sabotera för sig själv är att se när man gör det.

Fram med pompomsen. Nu kör vi.

Gillar du det här inlägget? Dela gärna!

Dela på facebook
Dela på Facebook
Dela på twitter
Dela på Twitter
Dela på linkedin
Dela på LinkedIn
Dela på pinterest
Dela på Pinterest

kommentarer

Ett svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

En liten bok

Ni som sett videon från igår vet ju redan det här. Ni som inte gjort det får här en rätt rejäl pangbom-nyhet. Jag ska ge

OOTD: Hötorget

Tröja – Ellos / Kjol – Lindex / Skor – Adidas / Väska – Ulrika / Ring – Efva Attling Glad fredag kära vänner! Det

Vlogg: Midsommar 2018

Du har ju redan sett en massa bilder från min midsommar i Friluftsbyn och nu kommer vloggen! Det är blomplockning, kransbindningskurs och en hambo i