Först och främst vill jag bara säga TACK till alla ni som kommenterade på inlägget jag skrev igår och alla ni som hört av er och bryr er. Ni är så jävla fina att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag blev alldeles lipig av att läsa era kommentarer. Det känns fantastiskt att ha ert stöd.

Ni som läst min blogg länge vet att det här inte är första gången jag är sjuk. Förra gången såg jag det inte i tid utan sprang med full kraft rakt in i väggen och det slutade med att jag var sjukskriven i nästan två år. Utmattningsdepression. Utbränd. Den gången var jag riktigt under isen. En del av den tiden finns här i arkivet på bloggen men jag kanske berättar mer om det vid tillfälle, om det är något ni vill höra. Nu när jag har fått lite perspektiv.

Det är drygt sju år sedan den allra första sjukskrivningen och det tog mig säkert 4 år att komma tillbaka till 100% igen, rent mentalt. Under de här åren som gått sedan dess har jag haft mindre återfall men inget som har krävt hjälp utifrån. Eller så har bara viljan att vara frisk varit större än behovet att få hjälp.

Till i måndags.

Jag har funderat på hur jag vill skriva om det här på bloggen. Hur jag ska göra för att ni bäst ska förstå. Och hur jag bäst ska lägga upp det för att jag själv ska kunna sortera och processa. Och jag vet inte än. Men jag vet att jag nog inte kan så mycket om den här sjukdomen som jag trodde att jag gjorde. Så det här blir ett sätt att lära mig själv och kanske lära er lite något med.

Det känns som ett misslyckande att vara tillbaka här igen. Samtidigt som det känns som en lättnad att ha tagit steget till att få hjälp. För det kanske finns ett liv utan den här konstanta oron och det konstanta trycket över bröstet. Now, wouldn't that be nice.