Jag har funderat på det i flera år. Motivet har varit uppritat och klart i några månader. Och idag blev det av. Idag har jag gjort min allra första tatuering. Ordet ”mod” är nu för alltid inpräntat på insidan av mitt högra ringfinger.

Mod. Ett så litet ord med sådan otrolig tyngd. Mod för mig har så otroligt många innebörder. Det krävs en slags mod för att överkomma rädslor. För att klappa en orm. Hålla ett tal. Flytta till en ny stad. Hoppa ut ur ett flygplan. Resa jorden runt själv. Göra en tatuering.

En helt annan slags mod krävs det för att vara ärlig mot sig själv. Att öppna sig och våga dela det man känner och tänker med människor runt sig. Att våga vara sårbar. Mod att våga älska även om man inte blir älskad tillbaka. Att våga känna både högt och lågt. Att våga må dåligt och våga be om hjälp. Mod att möta mörkret i sig själv, låta ljuset skina barmhärtighetslöst över det som gör ont. Och sedan traggla sig tillbaka till ytan.

Det här lilla ordet ska för alltid påminna mig om kampen jag genomgår just nu. Kampen för mig själv. Att ha modet att möta mig själv, mina styrkor och mina brister och acceptera allt precis som det är. Att vara snäll mot mig själv. Att älska och respektera varenda liten bit.

Nu ska jag gå och lägga mig och titta lite nyförälskat på det lilla ordet på min hand. Adrenalinet och endorfinet börjar gå ur kroppen och lämnar en härlig tröttma. Sov sött mina små troll. Och våga vara modig.