Jag älskar musikaler. ”Moulin Rouge” är en av mina absoluta favoritfilmer och jag tyckte även fasligt mycket om ”Hairspray” och ”Mamma Mia”. ”Les Misérables” är en annan femma. Den är varken lättsam, klämkäck eller rolig. Den är dramatisk, vacker och tung. Och man sjunger. Hela. Tiden. Jag menar verkligen, hela tiden. Det sägs nog ca tio ord totalt i den filmen. Och nog för att det är en musikal, men det blir faktiskt en aning påfrestande.

Jag älskade den inte. Den är vacker, välspelad och många gånger är musiken så mäktig att håret reser sig på armarna och ögonen tåras. Men den känns ibland en aning melodramatisk, orelaterbar och ja, lite långtråkig. Hugh Jackman har, hur fantastisk han än är, ungefär femtitolv solonummer för många. Hade man kapat ca hälften hade man nog kunnat få lite mer tempo i filmen. För det är lite det som saknas. Tempo.

Fler saker som stör mig: ”kärlek vid första ögonkastet”-grejen. Kräks. Russell Crowe. Han kan verkligen inte sjunga så att jag känner någonting. Förutom lite obehag.

Men nu pratar vi positiva saker istället.

Fotot. Älskar de långa tagningarna under sångerna. Och det faktum att sångerna sjungs live i filmen!

Hugh Jackman. Det är liiite för mycket av honom. Men han är ruskigt bra.

”Do you hear the people sing”-numret. Scenografin, sången. Åh, det är så storslaget och fantastiskt. Love it!

Anne Hathaway. My God. Den pipan, den talangen, den kvinnan! Hon är verkligen helt makalös. Tyvärr har hon inte jättemycket tid på duken men hon är verkligen den riktiga behållningen med filmen.

Scenografin. Så. Himla. Vacker.

Så ja, mycket sevärd. Med varning för träsmak.