Om man bara tittar på de här bilderna så kan man tänka sig att jag hade en fantastisk dag igår. Vilket jag i mångt och mycket hade. Jag hade ett bra möte på förmiddagen angående en jobbpitch, jag hade min sista session med min psykolog och sedan så mötte jag upp vänner i solen och drack öl och skrattade och levde sådär gött som man gör på sommaren (den är här nu!).
Men kvällen slutade på en plats som jag avskyr mer än allt. I en gränd på Söder med hjärtat i halsgropen och tårar strömmandes nedför ansiktet medan jag hyperventilerar och försöker hitta ut ur ångestattacken.
Jag har mått konstigt i några dagar, inte riktigt velat träffa folk utan bara jobbat och varit hemma. Jag kände att det var på gång. Det händer inte så ofta nu för tiden, men när det gör det så smäller det till ur ingenstans. Utan varning.
Vi var på Södra Teatern och skulle gå vidare och dansa. Helt plötsligt så kände jag att jag inte kunde andas. Jag måste ut därifrån. Såg jag bara gick. Sa inte hej då till någon utan bara rusade nedför trapporna, trängde mig förbi folk och rusade ut på Mosebacke Torg. Och började gråta okontrollerat. Irrade omkring och såg förmodligen jättefull ut (vilket jag inte var) eftersom jag vinglade och hyperventilerade och grät. Försökte ta mig till bussterminalen och undvika folks blickar.
Idag har jag varit skakis hela dagen. Känt mig paranoid och försökt undvika folk så långt som möjligt (vilket är svårt på ICA när man måste köpa mat). Gråtit efter att en kvinna var här och sålde en möbel till mig, jag har ingen aning varför.
Jag vet att går över. Att det går i perioder, korta och längre. Och jag har lyxen nu att kunna lägga upp min tid på ett väldigt flexibelt sätt. Jag försöker vara snäll mot mig själv och lyssna på kroppen. Och acceptera att livet kommer att se ut så här. Att gå på lokal och dansa funkar helt enkelt inte längre för mig, hur gärna jag än skulle vilja. Jag är bara rädd att det kommer driva mina vänner och mig längre ifrån varandra. Det är inte direkt så att vi träffas på hemmaplan längre. Man träffas alltid inne i stan. Går och tar en öl. Nästa steg alltså – fixa tunnelbana till Nacka så att folk kommer och hälsar på mig oftare.
Nu babblar jag. Så nu slutar jag. Sov gott kära ni. Ta hand om varandra.
4 svar
Kram! Fy va jobbigt när det händer ute bland folk sådär. Men jag tror inte att vännerna kommer kännas längre bort, de som förstår finns såklart kvar. Och fixar du att ta en öl bland folk så gör man det. Fixar du inte att dansa o trängas o stångas just nu så gör man inte det. Mycket enkelt. Hoppas du repar dig o får tillbaka energin!
Vännerna finns säkert kvar, rent tekniskt, men man träffar dem ju inte när man inte är med där det händer. Men det är väl en sak till jag får acceptera.
Usch, hatar när sånt händer :C fast det värsta är egentligen inte ångesten, utan att en känner sig dålig som inte orkar göra sociala grejer som en ”ska” göra (been there, done that, har nu körkort i detta). Vilket i sig kan trigga igång ännu mer ångest. Skit i dansställen om det triggar ångestattacker, att prata bort flera timmar på en uteservering med nära vänner är minst lika givande. Ta hand om dig <3
Precis! Det blir ett moment 22. Jag jobbar på att hitta balansen och acceptansen. Tack! 🙂