I torsdags kom Carin på den fantastiska idén att vi skulle gå på ett boxpass. Jag har som mest kört styrketräning och spinning de senaste månaderna och var så smått livrädd inför denna tanke men eftersom vi redan var på gymmet och båda gick omkring och lyfte saker planlöst så lät det som en god idé.

Tänk om, tänk rätt. Box är döden-döden-döden-jobbigt. Vid ett tillfälle under passet skulle Carin slå mig i magen under 30 sekunder. Core-träning kallades det. Fy fan. Men jag överlevde. Och så här fyra-fem dagar senare så känner man att ”äsch, det där var väl inte så jobbigt”. Det är som förlossningar eller bakfyllor. Man måste någonstans förtränga jävligheten för att vilja gå igenom det en gång till.

In other news så tog jag personbästa i marklyft i söndags. 85 kilo. Måttligt mallig är jag nu.