Jag har hela mitt vuxna liv haft någon slags ”dröm” om att jag ska bli en sån där som springer. En sån där som använder en löprunda som ensamtid slash terapi och kommer tillbaka med lösningen på alla världens problem. En sådan som ”rensar hjärnan” på löpturen och bara knarkar endorfiner. En sådan som bara behöver löparskorna för att kunna träna. Och en sådan där som kanske, kanske någon gång har en medalj från någon slags lopp hängandes hemma.

För tre år körde jag ett joggingprogram och tog mig igenom sisdådär två månader av det hele innan sjukdom/lathet/en hög ursäkter tog över och satte stopp för löpambitionerna. Mitt rekord låg där på ca 10 minters löpning tror jag.

I våras började jag med det här joggandet igen och har inte riktigt vilja skriva så himla mycket om det med rädsla av att återigen få stå där med skägget i brevlådan och erkänna att jag banne mig inte kan avsluta någonting. Att jag är lat och bara inte orkar.

Men så idag, på eftermiddagen, genomförde jag mitt 17:e pass i Get Running-träningen. Med Carin bredvid mig och någon slags ”hur svårt kan det vara”-mentalitet sprang jag 20 minuter i sträck. Utan att stanna. Det är längre än jag någonsin sprungit i hela mitt liv (som jag kan minnas). Och dubbelt så långt som jag sprang där för tre år sedan.

För vissa är det säkert en droppe i havet men för mig, min självbild och mitt pannben var detta en enorm seger. Jag höll ett bra tempo till 90% av passet och jag bangade inte även när jag fick håll och ville kräkas. Jag krigade igenom. Jag överträffade både mig själv och mina förväntningar. Jag bevisade för mig själv att jag banne mig visst kan bli ”en person som springer”.

Bild från i våras.