
Med lite hjälp av Hedgehog så tog jag ett sort kliv in i nostalgins dimma och tillbaka till någonstans i mitten på 1980-talet. Det var den tiden som jag utvecklade en av mina tidiga ungdomsförälskelser (tillsammans med Rick Astley och Brandon Walsh), Anthony Andrews. De flesta minns honom nog som hjälten i ”Ivanhoe” (gör ni inte det så spana på trean på nyårsdagen) medan jag fick upp ögonen för honom första gången i en TV-version av ”The Scarlet Pimpernel”, om den Röda Nejlikan som räddade aristokrater från giljotinen under Franska Revolutionen, där han spelade mot en väldigt ung och fager Jane Seymour (Dr Quinn, ni vet).
Hans Sir Percy var så stilig, sofistikerad och romantisk, allt det där som behövs för att få en sju-åring att falla handlöst. Och faller handlöst, det gör jag varje nyårsdag, varje gång han höjer på ögonbrynen sådär eftertänksamt och kysser den vackra möns hand. Behöver det tilläggas att jag slukade Harlequin Historisk böcker i mina tidiga tonår?
They seek him here. They seek him there. Those Frenchies seek him everywhere. Is he in Heaven? Or is he in Hell? That damned, elusive, pimpernel.




5 svar
Brandon?? haha – jag var aldrig så mycket för honom heller, mer för Dylan… Jag gillade de lite farliga killarna. Men jag håller med om Röda Nejlikan!
Fast min absoluta favorit är Jack Sparrow – Johnny Depp – han är bäst av alla hjältar =)
Bäst och fullast! 😉 Truly a bad boy!
nu har jag inte sett röda nejlikan sedan jag var 14 eller så, men visst har han en fin liten luktsnus-ring? en sådan har jag alltid velat ha. vet inte vad jag ska ha i den, kakao? kardemumma? men jag gillar idén.
Lisa, var det DET det var! En god idé, ja, bättre än att ha snusen under läppen! Att sniffa på lukta gott ibland hade varit trevligt!
Ivanhoe går ju på trean! Som vi inte har! AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH hur ska det gååååååå?????