En av mina (före detta) bästa vänner fyller år idag. Han släppte en skiva i förrgår och ska bli pappa närsomhelst. Saknaden och stoltheten i mig säger att jag ska skicka iväg det där mailet, gratulera till allt underbart i hans liv och önska honom väl.
Men min egen sårade stolthet, den som blev ”dumpad” av någon hon trodde var henne nära, den sätter emot. Han gjorde sitt val. Att inte ha mig i sitt liv. Varför kommer jag aldrig att förstå, men det skär lite i bröstet varje gång jag tänker på honom. Vill sträcka ut en hand. Men vill inte få den avkapad – igen.
3 svar
Jag förstår precis, och det är så svårt att bestämma sig för hur man ska göra. Om det var JAG, skulle jag skicka iväg ett mail – inte för personligt, utan bara lite allmänt. Och jag skulle inte räkna med att få något svar. Jag tror att det skulle kännas skönt, även om jag inte fick något svar. Då skulle jag iallafall inte ångra mig sen, att jag inte skickade iväg det… åh – snurrigt, men jag hoppas du förstår hur jag menar. Tusen kramar!
Jag håller med den alltid lika kloka hedgehog-sara.
Ja. Sara har sagt precis vad jag tänkte…