Utspelar sig under den legendariska förbudstiden i USA och handlar om den karismatiske John Dillinger, vars uppseendeväckande rånarraider gör honom till FBIs mest efterspanade brottsling. J Edgar Hoovers polisorganisation sätter toppagenten Melvin Purvis på fallet, samtidigt som Dillingers populäritet växer hos den amerikanska allmänheten.

Ingen kan stoppa Dillinger och hans gäng. Inget fängelse kan hålla honom inlåst. Hans charm och fräcka rymningar från statens fängelser har gjort honom till allas favorit – från hans flickvän Billie Frechette till hela den amerikanska allmänheten, som sympatiserar med att Dillinger som ger sig på bankerna, ett korrupt system många anser tvingat landet in i en djup depression.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med ”Public Enemies”. Ska jag börja med det fantastiska fotot, den naturtrogna scenografin eller helt enkelt med geniet som är Johnny Depp?

Jag kan börja med att säga att jag inte gillar gangsterfilmer (eller är det maffiafilmer? Skit samma). Men som ni kanske redan räknat ut älskade jag ”Public Enemies”, och mertill, blev jag imponerad av Michael Manns förmåga att hålla uppe mitt intresse i 2 timmar och 20 minuter, något som inte alltid är lätt. Visst, när Mr Depp visar sig på duken är det väl ingen av det kvinnliga könet som kan nicka till, men som tur är finns det mer än så att hämta i den här filmen.

Johnny Depp spelar John Dillinger, en man som i depressionens USA blev lite av en Robin Hood för den utsatta massan. Detta etableras tidigt när Dillinger vägrar ta en privatpersons pengar under ett bankrån. ”Vi är här för bankens pengar, inte era.” Och vips så är bankrånaren som mejjar ner halva gatan med k-pist the good guy.

Första anledningen till att se filmen: Johnny Depp. Såklart. Scenen med Marion Cotillard i garderoben. ”Men vi känner ju inte varandra”. Och så rabblar han sitt livs historia på 10 sekunder och så följer hon med honom. Classic.

Andra anledningen till att se filmen: Fotot. Den handhållna kameran. Första bankrånarscenen (första scenen i trailern). Tre män kommer uppför en trappa. Man ser dem bakifrån hur de i kappa och hatt simultant nästan svävar uppför trappan. Klipp. Samma scen fortsätter från sidan. Och sedan åker k-pisten fram. Håret ställer sig upp på armarna. Det är så jävla snyggt. Och det finns många sådana scener i den här filmen. Som är så snygga.

Tredje anledningen till att se filmen: Kemin mellan Depp och Cotillard. De säger inte många ord men man kan skära spänningarna med kniv. Sexscenen som klipps ihop med scenen då de bara ligger i sängen och pratar. Hot.

Fjärde, femte och åttonde anledningen till att se filmen: Scenografin. Hattarna. Humorn. Gangsterpickadoller fårn 30-talet. Tempot. Michael Mann. Och för att den bara är skitbra.