Den senaste veckan har varit megarörig i mitt huvud. Samtidigt som lanseringen har gått som tåget och jag är helt överväldigad av den respons och de resultat som jag får så har det varit snurrigt på den privata fronten. Du vet ju att jag sällan har någon slags aktivitet på den privata fronten som får utrymme här så försök inte trilla av stolen i chock.

Jag har inte så mycket mer att säga om det just nu. Förutom att blev en hejdundrande bergochdalbana och jag blev själv förvånad över hur jag reagerade. Jag måste nog reagera färdigt innan vi kan prata mer om det.

Igår sken solen i alla fall över Kvaved en liten stund. Det var sexton grader kallt och jag tog med mig Leia och fotostativet och gav mig ut på promenad. Ungefär så här ser min lilla by ut. Den består av den här raksträckan och några svängar innan den. Nyser du när du åker igenom så missar du allt. Typ. Älskar det.

Lagom till jag hade fotat klart på ängen och mest busade loss med Leia så fick hon för sig att dra. Upp på vägen. Samtidigt som jag hör en bil som närmar sig. Hela magen bara knyter sig och jag avgrundsvrålar för att få henne att stanna. Tror ni hon stannar? Nejnej.

Så jag plumsar upp från ängen på det där supersmidiga sättet som man gör när man är skitstressad i djupsnö och kommer upp bara för att se henne spatsera längs med vägen, korsa den lite då och tå. Tipptapp liksom.

Fy fan vad jag gormade och skrek! Något som jag sedan på instagram stories fick veta att en av mina grannar hade hört – igenom sina hörlurar (!) – när hon var ute och skottade. Japp. Hon som fotar sig själv på ängen och sedan springer gormandes efter sin hund, det är så jag är känd i byn. Jappjapp.

Efter sisådär 300 meter kom Leia på att hon skulle vända och komma tillbaka till mig. Hon insåg väl att det där gormandet inte var kärleksspråket eller åh-nu-ska-vi-busa-språket. Och jag fick gå in i min lilla solfläck och se zen ut.

Tänk vilken lyx du har som får läsa den här bloggen och få all behind-the-scenes-goodness som inte syns på Instagram! Haha! Känner du dig inte lyckligt lottad?

Gården är så vansinnigt vacker just nu och jag har inte ens något emot att det verkar ha kommit en decimeter snö varenda gång jag går utanför dörren.

Imorgon är det dags för mitt sista webinar och sedan är det in i kaklet med den här lanseringen. På söndag stänger registreringen till Social Brand Lab och jag ska försöka definiera vad ”vardag” betyder för mig.

Puss!

8 svar

  1. Tänk det där känner jag igen mig i faktiskt och ler en aning! När hunden springer ifrån en och allt knyts ihop i magtrakten. Jag gormar också och förtvivlat stundvis skriker av rädsla för att min älskade hund skall bli påkörd eller att det skall hända något.
    Jag tycker att dina bilder är så otroligt bra!! Magiska och så bländande vackra!

    Önskar dig en trivsam och behaglig tisdagskväll <3

    Allt gott, Tina

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Onsdag och torsdag – fullt bagage och fullmåne

Hejhej här kommer ännu ett försök till semi-realtidsbloggande! Det här är ju min favorittyp av blogginlägg att läsa själv – alltså typ Instagram Stories fast

Internetdagarna

Här sitter jag hemma vid datorn med ett diadem med en Rudolf-ren hängandes över hörnet på datorskärmen. Den skvallrar om att det var julbord igår!

Vecka 47

Hallå måndag och välkommen ny vecka! Jag sitter på flygplatsen i Övik och väntar på att boarda. Flyget är sent. Men mer om det längre

När man får avbryta i förtid

Jag sitter på tåget hem från Stockholm. Egentligen skulle jag inte åka hem förrän imorgon men energin tog slut. Fast det är nästan 10 år