Det känns verkligen helt bisarrt att sitta och skriva ett blogginlägg som är fullsmockat med vinterbilder när vi precis har haft en riktig sommarhelg här i Stockholm. Det var ju baske mig över 20 grader varmt för någon dag sedan och nu ska jag bjussa på ett riktigt vinterlandskap!? Knäppt.

Men det är ju också det jag verkligen älskar med Sverige. De här årstiderna som kan svänga så snabbt och som alla har sin charm och sin skönhet. Sedan hur charmigt det kan vara att plumsa i en halvmeter djup ”sorbetsnö” (ett uttryck jag precis fått lära mig!), det kan ju debatteras.

Det var i alla fall vad jag sysslade med för sisådär två veckor sedan när jag och Rania en onsdagseftermiddag åkte till Skuleskogen för att plåta kampanjbilder till ett whiskeymärke Rania jobbar med just nu.

Vi parkerar vid norra entrén till Skuleskogens nationalpark, bredvid den 2,5 meter höga snövallen, och sniffar runt efter var exakt vi ska försöka ta oss över sagda snövall. Jag hittar stolt fotavtryck där andra har tagit sig över, klättrar över – och gör sedan ett perfekt face plant. Helvete vad jag slog i backen , livmoder först, BAM ba! Det visade sig att den här ”stigen” inte var så nedtrampad som man hade önskat så varannat steg gled man ner en decimeter eller två. Flåsigt om inte annat!

Det har ju kommit lite snö i den här regionen den här vintern. Vi kunde inte riktigt se var vi skulle gå då skylten typ var översnöad men den pekade åt det mest upptrampade hållet så vi tog sikte ditåt.

Solen gosade loss med snön och det var alldeles tyst i skogen.

Förutom mitt svärande när jag sjönk ner i snön och Ranias försök till pepp i mitt klagande. Mycket bra cheerleader den här personen!

Efter en sisådär halvtimme kom vi upp hit och allt var förlåtet.

Rania skulle som sagt plåta kampanjbilder, något som kräver en och annan uppoffring. Som att pulsa rakt ut i den meterdjupa snön och ställa upp kameran. Ser ni benet till höger i bild? Hon står alltså inte på huk, snön har slukat allt upp till låret.

Leia var med och väldigt nöjd med promenaden. Ser du räcket? Det är alltså utsiktsplattformen. Räcket sitter vanligtvis någon meter upp, nu var det i skohöjd.

Efter att Rania ränt fram och tillbaka för att både modella och fota (självutlösare ftw!) tog vi en paus i snön för kaffe och bulle. Nu börjar jag fatta hela vandringsgrejen – den här pausen med kaffe och en helt magisk utsikt är ju allt! Sedan måste jag jobba lite på min look, Rania har lovat att göra mig till skogshipster. Vad tror du, skulle den stilen passa mig?

Ah.

Så zen.

När solen hade börjat färga himlen rosa började vi vandra nedför berget igen.

Tillbaka tog vi vägen alla andra gått istället. Den här bilden kan någonstans illustrera hur mycket snö det var. Man går alltså på snötäcket ovanför räcket.

Rania tog några superfina bilder på mig som verkligen fångar den här lyckan och lugnet som skogen ger mig.

När vi var tillbaka vid bilen stod himlen i brand. <3

Och det var den kvällen i Skuleskogen! Tack Rania, det här ser jag fram emot att göra massor med fler gånger i sommar.