När rädslan nästan förstör hela helgen

När rädslan nästan förstör hela helgen

2022 är ju enligt tidigare utsago utmaningens år. Men jag har inte berättat om helgen som förmodligen var en av de mest utmanande för mig hittills i år, både fysiskt men främst mentalt.

I februari var jag i Solberg med Jenny och Linda där Linda har en stuga. Solberg är vårt ”länsfjäll” (en diskussion om detta uttryck finns för övrigt i vloggen från helgen) och ligger sisådär 10 mil inåt landet från Övik.

Förutsättningarna för helgen var perfekta! Fint väder, bra snö, vänner, mat och bubbel.

Och jag var redo inför helgen. Jag hade åkt en del längdskidor innan (dock max typ 4 km), mamma hade rotat fram syrrans gamla slalomskidor ur sitt förråd så att jag kunde använda dem och jag hade köpt skidbyxor.

Upplagt för succé med andra ord!

Första utmaningen kom direkt när vi kom till området där vi skulle åka.

Skidspåret var nämligen uppe på berget. Hur man tog sig dit? Med liften. Alltså släpliften till slalombacken.

Hjärtat i halsgropen.

Linda förbarmade sig sig över mig och åkte tillsammans med mig i liften och jag var spänd som en pilbåge hela vägen. Alltså finns det något värre än ankarliftar?! Jag höll i mig krampaktigt och sista biten upp förstärkte jag med tvåhandsfattning om denna stackars lift. Samtidigt som jag mumlade ”fy fan fy fan fy fan”.

När jag kom upp fick jag en ångestattack och stortjöt medan Linda och Jenny klappade på mig och försökte lugna. ”Nu är du uppe, det värsta är gjort!.”

Inte helt sant. Vi skulle ju ned med.

Först åkte vi ett ca tre kilometer långt spår uppe på berget. Det var otroligt vackert med snötyngda granar, fint väder och vi fick till och med sällskap av renar i spåren! Att de bajsat I spåren gjorde dem lite trögåkta dock. 😅

När vi hade åkt den slingan sa Linda ”nu ska vi bara ner!”. 😳

Då var det alltså dags för ”mormorsspåret”. En mil – ned från berget. Och vet du vad det betyder? Nedförsbackar.

Om man säger som så – det är inget som är ”mormor” över det. Om inte mormor betyder ”nära döden”.

På vägen ner från berget ramlade jag fyra gånger. Rejäla praktvurpor, vid varav två jag kröp upp i snövallen och grät efteråt. En efter att ha ramlat på svanskotan och en efter att ha gjort ett faceplant och tappat luften. Det var gråt och gnäll och ”jag vill inge mer!”. Jenny sa att hon fick flashbacks från att åka skidor med sin åtta år gamla dotter. 😅

Värdigheten var på topp.

Skämt åsido. Jag var livrädd hela vägen ner. Jag är inte någon mästare på att ploga och visste liksom inte hur jag skulle ta mig ner utan att göra illa mig. Vilket gjorde mig ännu mer spänd och gnällig. Det var en skojig tur för alla inblandade, det hör du ju!

Men jag fick i alla fall lite kläm på att ploga med en skida.

Jenny och Linda passade på att ta en selfie medan jag gnällde nånstans i bakgrunden. Och så sprang Jenny upp i ett utsiktstorn och tog en bild medan jag försökte bli av med kramp i foten.

Efter nästan tre timmar var jag tillbaka till starten. Jag var så trött och less och arg och utmattad av den mentala stressen och rädslan att jag aldrig ville se ett par skidor igen.

Det här är en grej när det kommer till alla typer av utmaningar känner jag. Var går gränsen för en ”bra” utmaning och en sån bara kommer göra en off för att försöka igen i framtiden?

Dagen efter var vi tillbaka i backen – denna gång på slalomskidor! Jag som kanske åkt slalom tre gånger sedan gymnasiet (och var livrädd efter eskapaderna dagen innan) höll mig till barnbacken. Japp, även efter tjat om att ”jamen testa stora backen eeeen gång i alla fall”.

Jag visste mina gränser så att säga. Eller rättare sagt, jag ville att det skulle kännas KUL även efteråt. Att suget och peppen skulle sitta kvar.

Sju åk blev det, ett där jag faktiskt åkte liiiite högre upp (och så klart hade panik över att ta mig ner) men i slutet så var jag faktiskt så här glad. Nöjd över att jag utmanat mig men också nöjd över att jag fortfarande var taggad för att åka mer!

Och längdskidorna? För deras skull hoppas jag att jag glömt detta till nästa säsong.

Gillar du det här inlägget? Dela gärna!

Dela på Facebook
Dela på Twitter
Dela på LinkedIn
Dela på Pinterest

kommentarer

7 svar

  1. Så modigt Linda! Både att utmana dig själv på skidorna OCH att dela med dig av det här som inte kändes så glittrande.
    Jag har utmanat mig själv att göra en Youtube-film om skidåkning och kroppskännedom. Att vara närvarande och i kontakt med sig själv och den aktivitet man utför istället för splittring, tex med rädsla och ångest. Kanske kan den ge lite pepp inför nästa tillfälle du sätter på dig skidorna?
    Varmt lycka till 💞
    https://youtu.be/srFl3-ajtOY

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Du kanske också är sugen på att läsa:

Delfiner och en torsdag på Medelhavet

Jag älskar djur. Och att se djur i det vilda kan vara något av det häftigaste som finns. Så när vi fick möjligheten att åka

Att förlora ett pälsbarn

Dagen igår började precis som vanligt. Jag tog en promenad med Leia och när vi kom tillbaka strök Silver sig runt benen på mig som

Pressevent med IDUN Minerals

Förra veckan var jag på ett superhärligt frukostevent som Idun Minerals bjöd in till. Idun släpper nämligen hudvård och ville fira detta! Alltså jag älskar

Mittåkläppen

Topptur till Mittåkläppen

Numera kan jag titulera mig bergsbestigare. Kläppklättrare. Fjällskuttare? Jag har i vilket fall som helst bestigit en form av kulle som är 1212 möh. Och