Den 6 juli 2001 skrev jag mitt första blogginlägg. Under större delen av mitt vuxna liv har alltså bloggskrivandet varit en del i vardagen för mig, att dela med mig av mina tankar, känslor och göromål. Att flera gånger om dagen uppdatera en odefinierbar massa om mitt liv har blivit en vana, en plikt. Mot vem vet jag inte riktigt. Mig själv mest, jag vill inte missa att arkivera något som jag kanske vill komma ihåg senare. Mina vänner och min familj som jag ser sällan tänker jag också på, även om bloggen har gjort att antalet telefonsamtal minskat drastiskt. Och alla ni främlingar där ute. Er tänker jag faktiskt väldigt lite på just när jag skriver, även om det är häftigt att veta att ni finns där. Jag blir mer och mer fäst vid er för varje dag.
Men jag börjar bli rädd. Rädd för att jag inte längre vet vem jag är utan min blogg. Utan mitt internet-alter-ego. Utan bekräftelsen i form av kommentarer och besökssiffror. Vem är jag om ni inte ser mig? Finns trädet i skogen om ingen bekräftar att det finns där?
Mitt inre är rörigt just nu, stressen sliter i mig och gör att mitt hjärta slår fortare och mina tankar snurrar snabbare än vad som förmodligen är hälsosamt. Hjärtat är ledset och jag är lite vilse. Jag behöver en paus. Egentligen från allt, men jag får börja med sånt jag har kontroll över. Jag måste försöka få åtminstone en känsla av vem jag är utan allt det här.
Jag börjar smått. Jag pausar fram till söndag. Tar en liten microbreak. Stänger av datorn en stund. Läser en bok och ringer en vän. Känner efter. Blundar. Andas lite.
Usch. Jag kommer sakna er.
18 svar
Lycka till med att finna lugnet och dig själv igen! Det låter sunt och bra att stänga av datorn och vara för dig själv ett tag. Kram från en läsarfrämling
Jag kommer att sakna dina inlägg. Hoppas att du hittar lugnet och att du kommer tillbaka. Du är en av mina favvobloggare!
När du har ”pausat” klart, så vet du att jag finns här!
Kram Kram!
hoppas du snart mår bättre. kram
Kram!
Jag kommer också att sakna dig. Hoppas du får en skön paus gullis!
Ah du måste må bra själv. Det är viktigare än allt annat. Så ta paus. Vi finns här när du kommer tillbaka.
Och sköt om ditt inre. Ha egen tid. Finn vem du är.
Kram
Kommer också att sakna din blogg, även om det bara rör sig om några dagar. Har blivit en vana att gå in här. Men strunta i datorn nu och pyssla om dig själv. Det behöver man också.
slå en signal vet ja
Kram!
Usch jag förstår hur du tänker. Men jag har alltid tyckt att du har haft distans till bloggande. Är det så att det bara är ngt som man som läsare uppfattar? Jag menar jag känner ju inte dig på riktigt, även om jag följt bloggen i säkert 3-4 år nu. Hur som: jag skickar en kram, och hoppas att du hittar dig själv och vill återkomma till oss med ny energi. För för mig skriver du annorlunda och mycket bättre än många andra bloggare…
massa kramar på dig söt =) ses under veckan.
En paus blir skönt. Sen är du välkommen tillbaka. /Åsa
Plonka mig när du vill gumman, kramkram.
Jag förstår verkligen hur du tänker och känner, det gör jag. men jag kommer sakna dig när du är borta såklart. Själv är jag ohyggligt sugen på att börja om, blogga liksom ”anonymt”. Inte att vara anonym, men börja på ny kula. Hoppas du kommer tillbaka snart 🙂
Kramar
Andas. Ett djupt andetag. Njut. Ta det lugnt. Ta hand om dig. Bara va.
Trodde inte att man kunde sakna något så abstrakt som en blogg, men efter att ha läst den varje dag under flera år så känns det faktiskt lite tomt. Jag kan förstå att du behöver pausa, men jag hoppas att du hittar det du söker och orkar ta dig tid med bloggen igen. Var sak har sin tid. Tänk på vad du vill.