Dåliga vanor kan vara något av det vidrigaste som finns. För man stångar sig blodig för att ändra på dem. Vanan är ett beroende som gror sig så djupt och så långt tillbaka man kan minnas. En trygghet så ironisk som det kan bli. Man stressar upp sig och man kan inte tänka på annat och försöker koncentrera sig på att inte trilla dit igen och likt förbannat så tappar man bollen till slut. Sugs till vanan som en magnet. För man vet vad man har men inte vad man får.

Det är så fruktansvärt frustrerande att jag hela tiden förlorar mot mig själv, att det är jag, ingen annan, som är min värsta fiende. Att jag någonstans där inne är så övertygad om att jag kommer att misslyckas, och på något sjukt sätt är trygg i det, att jag bara.. ger upp. Medvetet eller omedvetet. Energin är densamma. Jag kommer aldrig få det jag vill ha om jag inte är helt och hållet övertygad om att det är möjligt. Att jag förtjänar det. Och det vet jag att jag gör. I ena hjärnhalvan i alla fall. Eller är det hjärtat? Jag vet inte säkert.