I söndags vaknade jag av en elak lampa rakt i nyllet och ett litet rödhårigt huvud som nyfiket kikade på mig. Själv låg jag i en bäddsoffa på golvet i vardagsrummet hos Hanna och lille Jens tyckte att sju var en alldeles ypperlig tid att påbörja söndagen. Så han börjar slamra i köket och från sovrummet ropar hans pappa: ”Jeeeens, vad gör du?” och tillbaka får han ett fokuserat ”nam-nam!”.

Jag, som som bäst försöker gnugga natten ur ögonen, är inte riktigt med i händelserna men Jens slamrar vidare i köket. Sedan hör jag ”eeeen… doooo…deeeee..”. Här någonstans börjar hans pappa ana oråd och kommer därför ut i köket och börjar därefter asgarva. Där sitter Jens på köksgolvet och har vid det här laget lastat upp en hel djuptallrik med vällingpulver. Kan själv på hög nivå liksom. När nam-nam-magen blir sugen så kan man ju inte vänta på morgontrötta föräldrar, då tar man saken i egna händer. Det är ju sött så man får dåndimpen.

Tick-tack-tick-tack. Den biologiska klockan gör sig påmind.

Jens med morsan och lillsyrran.