I söndags vaknade jag av en elak lampa rakt i nyllet och ett litet rödhårigt huvud som nyfiket kikade på mig. Själv låg jag i en bäddsoffa på golvet i vardagsrummet hos Hanna och lille Jens tyckte att sju var en alldeles ypperlig tid att påbörja söndagen. Så han börjar slamra i köket och från sovrummet ropar hans pappa: ”Jeeeens, vad gör du?” och tillbaka får han ett fokuserat ”nam-nam!”.

Jag, som som bäst försöker gnugga natten ur ögonen, är inte riktigt med i händelserna men Jens slamrar vidare i köket. Sedan hör jag ”eeeen… doooo…deeeee..”. Här någonstans börjar hans pappa ana oråd och kommer därför ut i köket och börjar därefter asgarva. Där sitter Jens på köksgolvet och har vid det här laget lastat upp en hel djuptallrik med vällingpulver. Kan själv på hög nivå liksom. När nam-nam-magen blir sugen så kan man ju inte vänta på morgontrötta föräldrar, då tar man saken i egna händer. Det är ju sött så man får dåndimpen.

Tick-tack-tick-tack. Den biologiska klockan gör sig påmind.

Jens med morsan och lillsyrran.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Mot Stockholm!

Det är tisdag och jag sitter på ett tåg mot huvudstaden. Jag hade noggrant bokat en specifik plats, första klass i tyst avdelning, längst bak

Luna

Tillskott till familjen!

Jag är så nervös! Så pepp och laddad och nervös! För imorgon åker jag ner till Stockholm för att hämta hem vår alldeles nya familjemedlem

Det här med pengar

Alltså det här med pengar. Jag har alltid varit så van att inte ha pengar. Har aldrig haft ett speciellt välbetalt jobb eller tjänat massor