Efter ungefär en vecka då det känts som att hela världen gått i svart-vitt-grått så tittade äntligen solen fram igår. Och som jag behövde den.
Tittade ut från sovrumsfönstret när jag klev upp och dimman dansade över ängen och solen var på väg upp. Så otroligt vackert och ändå var kroppen så himla tung. Jag har sovit dåligt i några nätter nu, mycket i huvudet och en hektisk tid framför mig. Jag känner mig orolig och stressad, inte en skön känsla. Och mörkret gör det hela ännu tyngre, så jag var väldigt tacksam för en dag med sol!
Tog sikte på skogen och sjön med Leia men hon satte av på egna äventyr. Hon har kommit in i en period då hon fullständigt skiter i när jag kallar på henne utan bara drar iväg. Att hon liksom medvetet inte gör som jag säger utan ”busar” och gör tvärtom.
Hur i hela friden blir jag av med det? Så himla tråkigt att börja ha henne i koppel hela tiden igen.
Efter en liten omväg initierad av djuret kom vi till slut till sjön där hon så klart sätter sig ner och filosoferar som en annan Buddah, som att hon inte fem minuter innan var olydigaste jycken i stan.
Oh well. Jag försökte skaka av mig olustkänslan som jag får när hon sticker iväg och försökte njuta av stunden istället. Tystnaden som bara bröts av några svanar som tvättade sig på andra sidan sjön.
Efter en veckas regnande är det riktigt blött i skogen och mina gummistövlar visade sig vara ihåliga. Nåja, strumpor torkar.
Jag må ha ont i magen av oro och Leia må vara olydig som få ibland. Men när man får den här vyn framför sig kan man inte låta bli att vara lycklig i själen ändå.
13 svar
Andra dagen med sol i Umeå och jag känner mig pånyttfödd. Det känns som sommaren var för 6 månader sen… Glömmer alltid bort hur mycket mörkret påverkar mig varje vinter.
Det är helt sjukt. Känner mig också helt golvad.
Hundar kan få perioder då de liksom ”testar gränserna”. Åtminstone är det min erfarenhet. Då brukar man få börja om från början lite igen. Träna inkallning som om de inte ju de det mm. Är man lite envis brukar snart de gamla vanorna komma tillbaka.
Ah, hon har kommit i trotsåldern igen? Tack för tips!
Vi har emellanåt samma problem med Oden, men oftast kommer han vid inkallning, vissla brukar göra grejen. Alternativt gömma sig och vissla. Då kommer han snabbt som tusan. Men annars får han för det mesta vara lös i skogen.
Jag hoppas Leia inte springer för långt, men de kommer alltid tillbaka iaf, för de inser att de måste ha mat också..! Ett tips brukar också indikera med godis, att de får det så fort dem kommer, eller deras favoritleksak. De tipsen vi fick på valpkursen iaf. xD Jag hoppas du hittar ditt sätt 😀
Nej ibland drar upp hon i skogen men hon kommer alltid tillbaka efter en halvtimme eller så. Så det är väl ingen fara egentligen men matte blir så klart orolig. Jag har godis med mig men är hon på det humöret så skiter hon i det haha! Och leksaker är hon helt ointresserad av.
Jag kan inte vissla. Måste jobba på det. 😉
Haha, jag knappt heller vissla, men något form av ”visslande” kommer ut ibland xD Det är irriterande när de ignorerar en, men det är väl deras envisa sätt att passa på att inte göra som matte säger..! Haha.
Lycka till iaf 🙂
Nu har jag börjat ta med mig en plåtburk med godis i och hon börjar lära sig att när jag skakar på den ska hon komma för då blir det godis! Ett steg i rätt riktning iaf?
Helt klart !! 😀 Kämpa på! 😀 Sålänge det funkar är det riktigt bra, och givetvis, belöna när dem kommer såklart. 😀
Så fina bilder du tar 😉
Tack!
I feel ya! Både vad gäller mörkret och hunden. Min hund har varit en odåga en tid nu med. Testar gränser till max och ger mig huvudbry. Min största ”tröst” är åtminstone att han alltid går hem när han tröttnat på äventyr. Jag försöker verkligen att inte begränsa honom när det gäller att vara lös för jag inbillar mig att hans förtroende för mig försämras om jag är ”elak” och har honom kopplad. Försöker istället uppmuntra alla små framsteg vi gör (förmodligen alldeles för överdrivet) för att han ska vilja fortsätta ”vara duktig”. Har börjat ge lite resultat iaf. Hoppet är det sista som överger en 😉
Vad gäller deppet (följer ju dig på insta med och älskar dina storys för de är så äkta!) så har jag tyvärr inget botemedel, men skickar en stor varm kram och hoppas att det känns bättre snart! Mitt bästa bryta-deppen-råd jag har (som jag själv tar till vid behov) är att ta en dag off, ringa en vän som kommer över på kaffe och bara prata. Om allt och inget. Och så naturen då. Den gör alltid underverk! KRAM
Du är ju inte ”elak” om du kopplar honom, han måste ju ha respekt för gränser och då får man väl backa på friheten så länge. Så tänker jag i alla fall. Leia kommer också hem till slut men man blir ju orolig!
Tack för kramen – här kommer en tillbaka till dig – KRAM!