Det här inlägget skrev jag för några veckor sedan, men har inte riktigt haft modet att lägga ut det.  Det här är lite självterapi på hög (eller djup, beroende på hur man ser det) nivå.

Bild tagen på Lidingö förra helgen.

Mitt i ”känn din kropp”-övningen på min nya Mindfulness-CD som jag fick när jag fyllde år (Heja New Age!) började tårarna rinna nedför kinderna på mig. Det var någonstans i krokarna av levern, njurarna och mjälten som gråten bubblade upp och tårarna helt utan förvarning började tränga fram bakom mina stängda ögonlock. Jag blev både överväldigad och lite chockad över min reaktion men lät ändå känslan skölja över mig. Mannen på skivan pratade om att jag ska vara snäll mot mig själv och det enda ord som dök upp i huvudet på mig var ”förlåt”. Förlåt till mig själv. Förlåt till denna, min fysiska kropp, för att jag så många gånger tagit avstånd ifrån dig, ibland till och med avskytt dig. För att jag varit så fruktansvärt otacksam.

Jag har en kropp som fungerar, ett hjärta som slår, muskler som håller mig upprätt och ett innanmäte som, utan att jag behöver göra mer än att bistå med lite mat och vatten då och då, sköter all markservice när det gäller att jag ska kunna andas, se, känna, gå, höra, smaka och leva. Att jag har spenderat så mycket tid på att peta på ett par kilo för mycket, ett par felplacerade födelsemärken och ett icke samarbetsvilligt hår känns fruktansvärt girigt när man ser på det med lite perspektiv.

Med det inte sagt att man inte har rätt att vara missnöjd. Eller, rättare sagt, har rätt att vilja förbättra. För så är ju vi människor. Vi är fåfänga, vi är giriga och vi vill gärna ha allt och lite till. Mina födelsemärken, min petiga näsa och mitt flygiga hår är saker som jag accepterat, för de är faktorer som jag inte kan göra något åt. De där extra kilona däremot, dem har jag fått nog av.

För ca 4,5 månad sedan gick jag med i Viktväktarna och sedan dess har jag gått ner ganska precis 10 kilo. Det har inte gått jättefort, men det har inte heller varit syftet. Syftet har varit att lägga om mina vanor, att hitta ett liv som jag kan leva och som jag kan vara nöjd med. Jag kommer aldrig bli modellsmal och det är inte heller poängen. Men jag vill inte att min övervikt ska vara det som håller mig tillbaka. När jag säger saker som ”om jag bara vägde si-och-så många kilo mindre så skulle jag lära mig rida/surfa/bergsklättra”, då inser jag att det är dags att göra något åt det. Om inte annat för att kunna leva det här livet till fullo och inte låta mig själv vara mitt eget hinder.

Min vikt och mitt utseende har alltid varit mitt svaga kort, min akilleshäl. Jag vet att jag är smart, att jag är rolig, omtänksam, kärleksfull och en god vän, men jag har alltid brottats med självkänslan när det gäller min kropp. Jag inser att det är något jag måste jobba på, att självkänslan inte automatiskt blir top notch bara för att jag tappar ett gäng pannor. Men det kan nog hjälpa till. Inte bara för att jag kommer att se annorlunda ut, utan för att jag nu vet att jag kan. Att det är möjligt. Att jag faktiskt har makten över mitt eget liv och min egen kropp. Och under tiden får jag försöka krama mig själv lite mer och vara lite snällare mot mig själv, för trots att den är lite vadderad, så har jag ju en kropp som faktiskt fungerar och som är mitt livs bästa verktyg. Och bara därför borde den ju vara min bästa vän.