Jag var och hälsade på C idag. Varje gång jag träffar honom förvånas jag över hur vacker han är. Den markerade käken, ögonen som strålade trots att de var sorgsna, de perfekta läpparna, de välformade ögonbrynen. Och den sexiga skäggstubben. Som inte är så sexig när den sticks. Men det är sånt man får ta.

Vi kom väl inte direkt fram till något nytt. Mer tid krävs att läka såren och vägen är lång att gå. Många steg kvar. Många små, långa, korta, långsamma steg. Jag ville veta var jag hade honom men det visste han inte själv. Inga löften kunde ges och inga beslut kunde tas. Och det hade jag väl inte direkt väntat mig heller. Det var inte det jag ville. Inga löften, bara en chans. Inte än. Kanske aldrig. Men hoppets låga brinner.

När jag hörde att han kommit hem från Gotland så brast något inom mig. Jag hade väl på någon konstig nivå trott att mitt liv skulle kunna fortsätta som vanligt utan honom. Att saknaden skulle försvinna. De senaste veckorna har vi inte hörts så mycket och det har gått okej, förvånansvärt bra. Men så kom han inom räckhåll igen. Och jag kunde inte hindra mig själv, jag sträckte ut handen. Jag kramade om honom, jag gjorde en fånig grimasch för att få honom att le, trots att han inte var på humör. Jag fällde tårar, trots att jag lovat mig själv att inte gråta framför honom. Igen. Och jag lämnade honom fast jag hade tusen frågor och inga svar. För jag vill inte pressa honom.

Gränsen är svår att se. Tiden är hans. Väntan är min.

Kärleken är evig.