Alltid jag. Aldrig jag.

Alltid jag. Aldrig jag.

Avdomnad. Avslappnad. Ett ekande skal som vibrerar. Så trött. Men med tacksamheten över att få känna.

Tom. Översvämmad.

Jag vet hur man gör. Jag skrev handboken. Jag förstår bara inte varför. Varför jag. Hela tiden jag.
Aldrig jag.

Tårarna sinar. Uppgivenheten tar över. Alla känslor river som meterlånga klor i själen. Det gör för ont.
Jag är så trött på att det gör ont.

Finns jag ens om jag bara är jag? Som trädet i skogen står jag där tyst och svajar utan publik.

Klockan tickar. Utan att ta hänsyn till mitt handikapp fortsätter tiden brutalt att ta stora hästkliv framför mig.
Bort från mig.

Med så mycket kvar att säga tar tystnaden över. För valet är aldrig mitt.

2 svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

April, april!

Den första april, dagen då jag fyllde 42 år, då låg fortfarande snön i stora högar på gården. En positiv grej med det dock är

Ett stort beslut med hopp om fotfäste

Vi kämpar alla med samma demoner, med samma känslor av otillräcklighet och osäkerhet. Vi vill alla älska, bli älskade, känna oss behövda och fylla ett

Vloggvecka Dag 2: Hur fan gör man?!

Vloggveckans andra dag är här och det är ett jädra gnäll. Är det här med vloggvecka för mig eller kommer jag bara bli en stressboll?