Att bara låta det göra ont och inte göra någonting alls åt det.

Foto 2019-04-16 14 28 37

”Jag vet inte vad mer jag ska säga”, sa han.

”Det finns väl inte så mycket mer att säga”, sa jag.

Och så gick han. Och det gjorde ont i hela kroppen.

Ute sken solen och jag tog på mig solglasögonen för att det inte skulle synas att tårarna brände bakom ögonlocken. En timme senare skulle jag gå på dejt och att gå från sorg till hopp på en timme är inte lätt, inte ens för en känslosvallande person som jag själv som känner mest alla känslor hela tiden.

Men dagen gick och nästa dag och nästa. Och jag skulle landa i ett liv där han inte fanns med. Där han inte ville vara med. Och det gjorde ont och jag försökte döva det onda med att älta med vänner om vad som gått fel. Till slut fanns inga fler stenar att vända på men det gjorde fortfarande ont.

Och jag kunde inte göra någonting åt det.

Foto 2019-04-16 14 30 42

För några år sedan fick en av mina bästa vänner cancer. Hon berättade det för mig dagen före julafton och det var som att världen rämnade. Jag grät och jag svor och var arg för att den där jävla cancern hade våldfört sig på en av de viktigaste i mitt liv.

Jag messade henne mest varje dag och sa att jag tyckte om henne. Frågade hur hon mådde. Och vi kramades och grät tillsammans och skrattade och hade sådana där fina stunder som man minns resten av livet.

Men sedan kom vardagen, då cancern fortfarande bodde som en inkräktare i hennes kropp och hon var tvungen att hitta en vardag i det. Och så även jag. Sådana där dagar som man inte minns alls. En vardag där jag inte visste vad som skulle hända med min vän och jag kunde inte göra ett jädra skit åt det. Och jag kunde inte varenda dag påminna henne om den jävla cancern genom att hela tiden fråga hur hon mådde för att visa att jag brydde mig.

Vi var tvungna att gå vidare i livet fast vi inte visste om livet skulle finnas kvar. Och det gjorde så ont. Och det fanns ingenting jag kunde göra åt det.

Foto 2019-04-16 14 28 40

För ungefär en månad sedan fick jag ett samtal som levererade nyheten att min vän Angeliqa hade valt att avsluta sitt liv. Och jag blev så arg. Så arg på världen som svikit henne. Så arg på depressionen som dragit henne under ytan. Så arg på mig själv som inte kunnat hjälpa. Som inte visste att hon behövde hjälp.

Dagarna gick och blev till veckor och ilskan blev till sorg som vissa dagar blev till apati och vissa dagar var den nästan inte där alls. Vardagen kom och den där tisdag eftermiddagen då hennes namn dök upp som förslag när jag skulle skicka meddelande på Facebook och mattan drogs undan under fötterna.

Och allt gjorde så jävla ont. Och jag kunde inte göra någonting alls åt det.

Foto 2019-04-16 14 31 33

I de där stunderna, då livet känns som mest, då alla säger ”det är okej att känna”, ”gråt om du behöver” och ”det bli bättre”, så ÄR det lätt att känna. Då ÄR jag verkligen den personen som vältrar mig i det onda, ältar alla detaljer, skriker och gråter och KÄNNER i varenda cell av kroppen.

Men alla stunder mellan de stunderna, alla dagar och timmar och minuter då det bara skaver, då det gör ont som glasbitar under huden och en knut av tarmar i magen och man inte kan gråta mer. Det finns inget mer att älta. Allt är sagt och sönderfnasat och dissikerat. Då det bara gör så jävla ont och det finns ingenting jag kan göra åt det.

Då livet måste fortsätta och det där onda bara måste få vara med. Få spela en roll i vardagen. Det är där någonstans själen växer sig starkare. Det är då tålamodet byggs som en muskel som lyfter en alldeles för tung vikt.

Där det bara måste få göra ont. Måste få klia och svida och jag kan bara inte göra någonting alls åt det. Och det måste vara okej.

Hur gör man det okej?

Foto 2019-04-16 14 28 46

Gillar du det här inlägget? Dela gärna!

Dela på facebook
Dela på Facebook
Dela på twitter
Dela på Twitter
Dela på linkedin
Dela på LinkedIn
Dela på pinterest
Dela på Pinterest

kommentarer

11 svar

  1. Så träffande ord som gick rakt in i hjärtat. Precis så är det.

    Mitt 2019 började med att en vän var med om en lavinolycka i Norge. Han överlevde, men tre av hans vänner blev begravda under snömassorna. Några veckor senare var jag själv med om en olycka i skidbacken där jag slet av korsbandet. Det är den värsta fysiska smärta jag någonsin upplevt. I mars tog cancern en av mina närmsta vänner, efter 1.5 års kamp. Och sen Angeliqa. Jag kände henne inte personligen, men hennes död har träffat mig enormt likväl.

    Jag har aldrig varit så nära sorg och död som jag varit de senaste fem månaderna. Men som du säger – på nåt jäkla vänster så fortsätter ju livet ändå. Vi går vidare, lär oss hantera sorgen som en naturlig del av livet. För att det ska kunna finnas liv, måste det också finnas död. Och är det inte för dessa människors skull som vi borde leva lite extra? Vara tacksamma för det enda liv vi har? Vem vet när det är över.

  2. Så bra du sätter ord på det, väldigt fint skildrat det där nyanserna av skillnad mellan den akuta sorgen och smärtan, den man kan vältra sig i och liksom LEVA UT, och den där långa tomheten, saknaden, sorgen som blir ett ärr och ett spår man bär med sig genom livet. Sett ofta i mitt yrke just hur det akuta på ett sätt kan vara lättare, också för att det är då människor omkring tycker att man har ”rätt” att sörja och vara ledsen – men hur man kan bli mycket mer ensam i det där naggande långvariga kroniska när alla andra som inte är berörda kanske har börjat glömma eller inte tänka på det hemska man varit med om. tror den här typen av texter och reflektioner är så viktiga för att fortsätta prata om det som skaver, om livets sorger, om hur vi kan leva med att livet kan göra så ont.

  3. Känner verkligen igen mig i den känslan! Precis i början efter att något jobbigt har hänt så gör man ju ”framsteg” ganska fort, men sen följer den där långa perioden då det bara är en molande känsla man inte riktigt kan sätta ord på och som inte vill ge med sig. Som att någonting är fastklistrat på hjärnan och lägger en våt filt över allt. Den är svår att acceptera. <3

  4. Oj Linda en sån stark text och jag känner så igen mig. Inte bara för att vi båda kände Angeliqa utan för att jag också har haft en vän som fick cancer och sen dog hon, Det var för tre år sen. Så jag tror jag förstår ganska bra hur du känner där, för jag känner likadant. Det är förbannat orättvist att världen inte längre har dessa fantastiska vänner som nu inte längre lever. Det gör förbannat ont och skaver nåt fruktansvärt. Men då får det göra ont och skava, för att trycka undan skiten är inte bra. Man får vara ledsen, arg, förbannad etc. Vi måste får känna, ge det tid för att sen kunna acceptera och gå vidare,

    Stor kram fina vän!

  5. Så vackert skrivet, och så sant. Den där smärtan som finns kvar, som bara är där, och som aldrig försvinner. Den man lär sig känna igen när den plötsligt slår till för att man fick en påminnelse, en doft, en människa i ögonvrån. Den som blir en del av en, omformas både den och vi allt eftersom tiden går.
    Jag har personligen hittat tröst i (den buddhistiska) inställningen att livet är lidande, det är normaltillståndet, och därför något att acceptera istället för att kämpa emot. Och vara extra glad över de lyckliga stunder som är. Men det är väl just det, att hitta tröst, som är så svårt.

  6. Jag vet inte. För 6 månader blev min son svårt sjuk, min svärfar dog av cancer för 3 månader sen och för 13 dagar sedan fick jag reda på att en av mina äldsta vänner avslutat sitt liv, smärtan är bottenlös och oändlig samtidigt som livet ska fortsätta. Jag väljer att tänka att jag inte kan göra något åt det som har varit men det som kommer kan jag påverka. Ibland bryter jag ihop och bara gråter, tillåter mig det för jag vet att om jag försöker att inte gråta blir det så mycket värre. Jag har förlikat mig med tanken att, precis som du, vara en högkänslig person och att det är åt båda håll, att jag har tur att få väldigt glad och skratta högt ibland också och det inte bara är de där negativa känslorna som är starka. Kärlek och styrka till dig Linda ❤️

  7. Så fint skrivet och så sant. Den sorgen och smärtan som på något vis ändå lättar när man kan leva ut den men däremellan. Det där invärtes skavet som äter sönder ens själ, vad gör man åt det? Lär sig leva med det? Hantera det? Jag vet inte, livet går ju vidare och man samlar ihop resterna av ens inre och fortsätter. Men det gör jäkligt ont.

    1. Nej jag vet inte heller. Jag tror man lär sig leva med det och det blir mindre intensivt med tiden. Kanske just för att man lär sig leva med det. <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Om att känna sig lite speciell

Reklamsamarbete med AnnoAnno Foto: Jonas Forsberg   Som tjockis har jag ofta i mitt liv känt mig exkluderad. Och gör det fortfarande – speciellt när

Hej från flyttkaoset!

Hallå kompisar! Jag ville bara kika in och ge er en snabb update på livet. Egentligen borde jag stå och packa eller skrubba en ugn

Skönhetsfavoriter i mars

Inlägget innehåller annonslänkar (läs mer i min reklampolicy) Glad tisdag mina vänner, idag tänkte jag att vi skulle kika på mina skönhetsfavoriter i mars!  Haha,