Hon har bergis legat där i en timme nu medan jag har jobbat med det sista inför det jättespännande nyhetssläppet och en kunds sajt. Hon trampar på min arm och spinner och spinner och spinner lite till. Och så vänder hon lite på sig så att hon plötsligt ligger på rygg med hela den fluffiga magen i luften. Och de stora ögonen säger ”klia rååå”.

På andra sidan springer Leia i luften. Hon drömmer kanske om en stor sommaräng eller skogen hon rymde i tidigare idag. Hon suckar djupt och ögonfransarna fladdrar lite.

De är så självklara i mitt liv, mina två pälsbollar. Ibland tänker jag på hur livet hade varit om jag inte hade haft dem. Helt bisarrt ensamt. Många gånger tror jag på riktigt att jag tar mig vidare tack vare dem. När ensamheten blir sådär paralyserande, då buffar de på mig och slickar mig på näsan och då känner man sig lite älskad igen.

Djur alltså. Så villkorslösa.