Så var man tillbaka till wordbloggandet igen.
Första natten i mitt nya hem var allt annat än lugn.
Efter en mindre dos övertalning från hennes sida så hade Penny och jag en liten improviserad inflyttningsfest bland alla kartonger. Vid midnatt bestämde vi oss för att ta en sväng ned till Harrys, humöret var vid det här laget på en ganska god nivå.
När vi hoppar ur taxin står C och co i kön utanför Harrys. Jag visste inte vad jag skulle göra. Springa åt motsatt håll eller brotta ner honom enligt mitt hjärtas önskan? Det blev inget av ovanstående alternativ utan vi ställde oss snällt i kön några meter bakom dem. Han såg på mig och nickade. Tårarna började rinna, men jag ville inte att han skulle se dem. Tjejerna som stod framför oss i kön såg rätt roade ut dock. ”Jaha, hon behövde inte ens komma ut på krogen för att börja böla, för mycket sprit i den lilla kroppen va?!”. Jag kunde ha klockat dem. Men iddes inte riktigt.
Fem minuter senare lämnade C kön och försvann därifrån. Så även jag. Satte mig på bussen till mitt nya hem och försökte att inte lipa. Killen på busshållplatsen tittade intresserat på mig. ”Gråter du?”. ”Ja”. ”Får jag se??”. Han såg nästan exalterad ut. ”Har du nån pervers böjelse för tjejer som gråter eller?” väste jag. Han försvann moloket därifrån med svansen mellan benen.
Halv sex imorse vaknade jag. Solen lyste mig rakt i ögonen i soffan där jag låg och försökte att inte tänka på den underbara dubbelsängen på Parkstan. Där C sussade sött i samma stund.
