Det har inte blivit mycket bloggande på sistone. Jag känner mig rätt så… apatisk. Försöker hålla humöret upp och driva med i ”livet” men istället så blir mina inlägg ihåliga. Tomma på känslor. Efter hela debaklet med C så tillåter jag inte mig själv några känslomässiga utsvävanden. Mer av den varan skulle nog knäcka mig helt och hållet. Saknaden kommer fortfarande i vågor, dock inte lika ofta. Det förklaras dock rätt enkelt med att jag inte tillåter mig det heller.

Stockholm hägrar på onsdag. Jag ska upp, träffa vänner och försöka klämma in ett möte med Tove och efter helgen bär det av upp till Norrland och familjen. Helst av allt vill jag nog bara dra täcket över mig och stanna där tills allt ordnar sig. Nu när jag har tusen och en sak att ta tag i så har jag inte ork för ens två av dem.

Jag hade tänkt skriva nått djupt, nått berörande och betydelsefullt. Well, I guess that's shot to shit.