Första gången jag träffade dem var de nykära. Vi drack vin hemma hos dem och direktsände på internet samtidigt (fråga inte). Sedan dessa har de varit en enhet för mig. Självklart är det två separata individer men de har som ändå alltid suttit ihop. Sara och Jesper. Jesper och Sara. En fantastisk unit.

De gjorde slut för någon vecka sedan. Och det är förjävligt för dem och livet är så konstigt och allt är bara upp och ner. Och man beter sig underligt och man säger saker som sårar och allt är bara så konstigt.

De är vänner. Och de båda tycker om mig. Så de ville ha en ”göra-slut-fest” med mig. Och jag klappade händerna av lycka samtidigt som jag ville lägga mig i en liten boll på golvet och gråta.

Och de följde med mig hem och vi åt mexikansk mat och drack champagne och åt pepparkakor med ädelost. Och pratade business och nya lägenheter och jag kände hur ont det gjorde i dem fast de inte erkände det. Förutom när Sara gick på toa och jag kramade om Jesper och han erkände hur jävligt det var.

Och allt var så konstigt och så naturligt på samma gång. De kramade varandra och bytte blickar och ändå var allt så… slut.

Jag kände mig lite som ett skilsmässobarn (och eftersom jag är skilsmässobarn så vet jag vad jag pratar om). Jag älskar dem båda. De är fantastiska människor. Jag vill inte välja. Jag vill ha kvar mina jular, påskar och födelsedagar (fredagar, nyår och midsommar).

Och allt kommer hädanefter att vara precis detsamma. Och ändå helt annorlunda.

Jag vill avsluta med något peppigt och starkt. Men sanningen är att just nu är det svagt och ont. Det kommer bli bättre och det kommer växa kevlar på nerverna. Tills dess får vi bara kramas lite mer.

Bild