Det är så jävla lätt att tycka om sig själv när andra tycker om en. För då är man bra. Man syns och man är glammig, man står där med cocktailglaset i högsta hugg och ser ut som att man aldrig gjort annat, som att man aldrig sitter hemma i mysbyxor och snyftar lite och känner sig ensam.

Jag önskar jag kunde vara den personen hela tiden. Aldrig vara ensam och tvivlande och känna att jag aldrig kommer göra något som gör någon skillnad. Aldrig ha ”relationsbaserad självkänsla” (jag lärde mig nånting igår). Bara vara stolt och kaxig och helt jävla övertygad om att man är fucking bäst och duger som man är.

Nä, fan, fram med cosmon istället.